Det här är en bild av min mammas familj, tagen någon gång under 1900-talets första decennier i Skönsberg i Sundsvall.
Bagaren Emil Andersson, min morfar, hans hustru Elin och de av barnen som var födda då. Emmy, Elsa, Rut, Gulli (min mamma). Morbror Helge finns med och morbror Nisse är bebisen. Moster Kickan är är inte född. Alla är döda nu. Min moster Kickan gick ur tiden - som det så vackert heter - förra veckan.
I mitt hjärta har jag nu en så tydlig bild av hur Emmy, Elsa, Rut, Gulli och Kickan träffas på någon plats. De fikar, för det gjorde de jämt och de röker för nu när de ändå är döda kan de unna sig det, tycker de. Kanske Emil har bakat bullat åt dem. Och de pratar och skrattar och fnissar och tjafsar, för det gjorde de också. Jag vet inte om tanken är märklig men jag tycker så mycket om att se på hur de sitter där, den vackra Kickan som var Sundsvalls Lucia, min milda brunögda mamma Gulli, Rut som dog så ung att jag aldrig träffade henne, den snabba Elsa och den lite sorgmodiga Emmy. Vad mycket de har att prata om.
Min kusin, Kickans son, säger: "När någon dör, försvinner en värld. Och precis så är det, Kickans värld försvann men vi som lever, minns delar av den. Och så länge vi minns, lever morsan."
Så är det, förvisso har de gått ur tiden men i våra minnen lever de, våra glada fikande pratande bullbakande hårt arbetande mammor och mostrar...
Så fint beskrivet...
SvaraRaderaDe döda lever så länge vi kommer ihåg dem.
Ja, precis så är det. Din text och dina tankar delar jag. Sorgen har en permanent plats i mitt hjärta. Den bor där och den är en tydlig del av det som är jag. För de som har gått ur tiden finns så starkt kvar hos mig. Så länge vi minns och kan tala om de som var här, som stod oss så nära, så försöker jag tänka att de lever kvar. Jag tröstar mig med, precis som du, bilder av hur de har det där de är nu. Att min älskade flicka och min fina mamma är tillsammans och pratar och skrattar som de gjorde när de fanns här bredvid mig. Men känslan av vemod och saknad blir ibland väldigt stor. Särskilt när familjehögtider närmar sig.
SvaraRaderaGunnel och Maria, jag inser alltmer hur sorgen är en viktig del av livet, precis som ni säger och att det är fint att bära minnen av de kära som gått ur tiden. Det är för övrigt nästan märkligt hur levande de är är man låter dem finnas i starka minnesbilder
SvaraRadera