Jag vänder på bleknade pusselbitar som inte passade in

Ju äldre jag blir desto mer kontakt får jag med mig själv i olika åldrar, det är ett märkligt fenomen. Kanske har jag mer tid att landa i mig själv nu när jag inte stressas så hårt av ett tufft arbete utan har mitt skrivande som yrke och liv. Vad det nu beror på så tycker jag om försjunkandet i olika epoker i mitt liv och jag tycker om att försöka vända på gamla bleknade pusselbitar som aldrig stämde och förstå, såhär i efterhand. Det är väl precis vad jag försökt göra också i mina egna ungdomsböcker. Den första läsaren av de böckerna var verkligen jag själv. Jag skrev för att förstå.
Jag tänker inte på en läsare utanför mig själv och försöka anpassa det jag skriver för att det ska gillas av någon annan. Jag är både författare och min första läsare.
Det jag brottas med i mitt liv, den kampen finns också i andra.