Lisbeth Pahnke var den första i min klass som bokdebuterade

Jag tänker att när jag var ung och ville skriva så var drömmen så hemlig att jag knappt yttrade den för mig själv en gång. Men den fanns. Vi startade den hemliga cirkeln Ave Ars på gymnasiet och läste för varandra vad vi skrivit. Men det var inte någon i Ave Ars som debuterade först i vår klass. Det var Lisbeth Pahnke som skrev hästböckerna om Britta och Silver som många läst.

Om jag varit ung idag, jag undrar om det hade varit annorlunda. Hade jag vågat vara mer öppen med mina drömmar? Eller hade Sundsvalls Jantelag som formuleras: "Du ska inte tro att du är nåt" slagit till?

Kanske är öppenheten större idag. Det finns hela nätet med vänner att dela drömmar med. Att prata med. Få råd av. Just ikväll ska jag förresten gå på mingel för författare anordnat av den otroligt flitiga författarcoachen Ann Ljungberg. Mer om det i morgon.