Igår begravdes en kär gammal vän. Hans karakteristiska hatt låg på den vita kistan. Det var vacker sång och en inkännande präst, många tårar och mycket närhet. Vi såg ett bildspel genom hans liv och kunde både skratta och gråta. Det var fina möten med vänner från förr. Vad gamla alla blivit, tänker jag och undrar om de tänker detsamma om mig.
Men det är ju oviktigt. Det viktiga var känslan av gemenskap, att samlas kring minnet av en vän som betytt mycket för oss alla.
Det kändes fint att vara i Katarina kyrka, omgiven av vänner, att se hans hustru sedan så många år i vackra kläder, hon såg ut precis så som hennes man skulle ha älskat att se henne. Att se de fina barnbarnen som betydde så mycket. Kärlek.
På eftermiddagen träffade jag en levande vän med varma händer. Närheten till döden gör betydelsen av liv och kärlek, av närvaro av någon som finns i mitt liv, än viktigare. Livet är så snabbt, så flyktigt och så föränderligt. Varma händer och kärleksfyllda blickar är så betydelsefullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar