Intressant att fundera kring deckare och krimlitteratur. De säger mycket om vår tid. När vi började skriva deckare i mitten av nittiotalet fanns få kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Det var en anledning till att vi började, vi var så trötta på manliga överviktiga poliser, så trötta på alla män om drev handlingen i böckerna. Idag ser deckarkartan annorlunda ut men jag funderar ofta över min fascination för att skriva och läsa deckare. Nu senast på skolbesök. Eleverna skulle skriva deckare - men det visade sig att deras lärare varken läste eller gillade genren. Svårt att vara inspirerande lärare då.
Jag brukade säga att jag läste deckare i en kaotisk tid för att det i de böckerna var ett kaos som ändå slutade i ordning, i att saker löste sig och ordningen - om än flyktig och skenbar - återställdes. Den tid vi lever i nu är så mycket mer kaotisk och mörk, bräcklig. Det speglas också i deckarna, ordningen återställs inte, annat än kanske för en kort stund, men mörkret finns där utanför.
Jag läser färre deckare idag. Men när jag gör det, läser bra psykologiska deckare, så är det fortfarande befriande att totalt uppslukas i en annan värld. Egentligen letar jag mer bra fantasy idag, som Liam Hearns serie om Otoriklanen, Hungerspelen av Suzanne Collins... för att nämna några böcker som fått mig totalt uppslukad.
När vi skriver en roman som Förfärande är var ängel hoppas jag det kan vara befriande att läsa den, befriande på så sätt att en ställföreträdande person som Elise tar den hämnd man själv kan drömma om, befriande att en kvinna inte accepterar att vara offer, utan agerar... Jag sitter i lampans sken i min lägenhet och låter henne handla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar