Jag laddar för skolbesök i morgon. Med några åttor ska jag samtala om skrivande. Jag minns mina första skolbesök, jag var nervös. Nu vet jag att jag har min verktygslåda av erfarenheter att dela med mig av. Jag tänker mycket på hur samhället idag vill att alla ska vara estradörer. Jag minns några träffar FC ordnade när författare skulle möta dem som bokade skolbesök. Det blev under en tid mer och mer jippo. Man skulle spela och skoja och sjunga. Vara estradör. Men jag är författare, en person som sitter tyst för mig själv och skriver. Jag vill inte låtsas vara någon annan.
Bloggaren Bernur, som jag gärna läser, fick mig att minnas min lärare i svenska, lektor Sanner. en ganska torr stillsam man, otroligt kunnig och besjälad, tror jag, av viljan att dela med sig. Det var inga jippon på hans lektioner, han delade med sig av kunskaper och förutsatte att vi ville vara med i samtalet han förde med oss. Det var vi. Under fyra gymnasieår med honom höjde han aldrig rösten. Han lektioner var alltid intressanta.
Så jag plockar ner mina böcker, packar väskan och hoppas jag möter ögon som lyser av intresse. Om eleverna sedan har mössa på sig eller inte bryr jag mig inte om. Men det där med mössa på eller av är nästan en fixering hos väldigt många lärare i åttan. Vad huvudet innehåller är viktigare för mig än vilken huvudbonad personen har - eller inte har.
Det är verkligen en väldigt klok tanke. Man måste våga se bakom det som finns på utsidan.
SvaraRaderaKlokt resonerat. Ungefär som att det (trots nuvarande skolpolitik) borde vara viktigare att växa som människa än att göra standardprov och lyda... Vilken tur åttorna har som får träffa dig :-)
SvaraRaderaKram
Just det där att alla förutsätts vara estradörer är väldigt fyrkantigt, bra du påminner om vad författaren främst är, en person som sitter ensam och skriver:)
SvaraRaderaSjälv passar jag inte för skrivlektioner, för är det något jag inte kan så är det att förklara saker som för mig själv är lite otydliga, vilket mitt skrivande är. Jag bara skriver, ok, lyssnar hur det ska låta, typ. Jag kan lära ut hur man rider hästar, hur man kollar säkerhetsutrustning, hur man gör det mesta på en dator, hur man fotograferar i alla möjliga olika situationer. Men det där med skrivandet, nej det är alldeles hopplöst berätta om, det bara glider mig ur händerna ständigt,hur jag gör, varför etc. Hoppas det blir roliga dagar i skolan:)
Instämmer verkligen! Att ha engagerade och glada elever är verkligen viktigt.
SvaraRaderaHa det så trevligt med klassen!
Tack för era kommentarer, jag mötte tre stycken åttor, tre föreläsningar på raken. Just igår var det verkligen min uppgift att tala med dem dels om hur man skriver deckare förstås, men också om att deras drömmar är deras, att de ska tro på dem och följa sin dröm även om vuxensamhället inte ger dem uppmuntran.De frågar om allt. Mest ovanliga frågan var: Vilket märke hade din första bil?
SvaraRaderaJane, det är så viktigt att hävda sin rätt att skriva utan att behöva förklara. Men det är ju extra spännande med dig som verkligen är en estradör när du läser dina dikter! Jag skulle vara i panik om jag skulle läsa en av mina dikter utantill...