Älskad för den jag är, inte för det jag gör

Varje familj har sitt inre liv och vad lätt det är att tro att det är normen, att det är just detta som är det normala och vanliga. Jag tänker på min familj och vårt liv på Tivolivägen 14. Utifrån sett kan det synas väldigt enahanda. Min pappa jobbade hårt, min mamma var hemmafru. Vi umgicks bara med vår släkt. Min bror och jag brukar försöka minnas hur många gånger vi var bortbjudna till familjer som inte var släkt under vår barndom, vi brukar minnas tre gånger. Mina föräldrar var alltid hemma på kvällarna. De gick inte på bio eller teater. Någon tid var mamma med i en studiecirkel i broderi, silversmide och engelska. Men pappa, han jobbade jämt. Tidigt på morgonen till sent på kvällarna som annonschef på den lilla s-tidningen Dagbladet. Helgerna var vila.  
Vilket ostressat liv. Promenad med hunden, på kvällen radio eller teve. Mamma lagade goda middagar. Nyheterna var heliga. Tidning- och bokläsande likaså. I timmar knattrade pappa fram texter till Dagbladet där han i många år skrev så fina spalter under signaturen Sam. mamma läste, stickade och virkade.
Stillsamhet var det som präglade mitt hemliv. Förnöjsamhet också.
Jag längtade bort till resor och främmande länder. Jag visste ju att mitt lugna hem, det fanns alltid kvar.
Nu är det länge sedan.
Men vet ni, i mitt hjärta finns det kvar. Det finns en liten vrå där, en trygg punkt av kärlek som är lugn och självklar. Där mitt hem finns. Där jag är älskad och efterlängtad på ett så kravlöst sätt. För den jag är. Inte för det jag gör.