Jag är en betraktare i det Paris som en gång var min stad

Ibland... då längtar jag till Paris så att det gör ont i mig. Jag lyssnar på France 2 på min TV och känner sorgset hur mycket franska jag tappat, en gång talade jag flytande och förstod allt. Nu? Ja inte är det så bra.
Jag lyssnar på fransk musik, ser programmen - och känner denna längtan. Jag vet att när jag kommer till "min" stad så är den inte längre min. Den är främmande, den bjuder inte in mig, jag hör inte längre till som jag gjorde på bilden tillsammans med Ulla. Det kanske är därför jag inte åker dit längre så ofta utan lever med den i mina minnen.

Året då vi bodde där, L och jag. Det var magiskt. Vi packade vår koffert och flyttade till ett Paris fortfarande i uppror efter mai -68. Det var så levande och dynamiskt och jag var en en del av det. Jag gick på gatorna i Paris till vår lilla lägenhet på Rue du Regard, och jag var en del av det pulserande livet. Inte bara en betraktare. Jag såg inte Paris med mina nu nostalgiska ögon. Allt låg framför mig. Det gör skillnad.
Mitt Paris i mitt hjärta.