Så står vi där i dörröppningen alla förhoppningsfulla, blanka prospekt i händerna och blåa plastskydd på fötterna. Man ser uppgivet på hur många som strömmar in i den lilla ettan. Hur penningstinna och självsäkra många ser ut medan man själv intensivt hoppas att de ska se fel man själv inte vill upptäcka - och inte börja buda. Men den slimmade mäklaren pratar i mobil och säger att budgivningen redan börjat.
Mäklaren från Erik Olsson i den andra ettan i Kransen orkar knappt ens skriva upp alla som kommer, ser bara trött ut och ids inte ens visa var i huset drömlägenheten alla vill titta på finns. Ska man köpa en lägenhet mäklaren inte ens kan visa? Det tycker han uppenbarligen. Oproffsigt! Titta på nätet, säger han slappt, där kan ni se var lägenheten ligger. Fast vi står i huset alldeles IRL... !
Det var i och för sig ännu värre när vi letade lägenhet åt Elin, då gick köerna till söderettorna långt ner i trappuppgången och prospekten tog slut.
Vi tog prospekten, hoppas och väntar nu på att mäklaren ska ringa. Jag är alltid optimist. Och blir det inte denna etta så finns det säkert tusende andra i Kransen, drömmer jag vidare. Klart vi hittar något åt Ellen.
Är inte du medlem i pressens pensionskassa? Alla som sparar har en bostadskö att stå i.
SvaraRaderaHoppas att ni hittar något. Mörkrädd blir jag när jag hör vad ettorna kostar.
( 40 kvm i Kristineberg mer än 2 miljoner.)
Vilken fin blogg du har skapat. Bilden är helt underbar.
Eva, jo jag står i kön.... men utan chans att få något inom rimlig tid. Det är eländigt för unga människor att få bostad i Stockholm, visst blir man arg över denna usla bostadspolitik!
SvaraRaderaKul att du gillar bilden!
Ja bostadspolitiken är skamlös. Och mäklarna är maktfullkomliga. Nu håller jag tummarna för att E hittar sin etta!
SvaraRaderaEva! En Etta Åt Ellen är mitt valspråk denna vår!
SvaraRaderaHärligt mamma! ellen
SvaraRaderaStockholms bostadsmarknad har väl aldrig fungerat... När jag flyttade hit för snart 30 år sedan sades bostadskön vara 20 år lång, minst, varpå jag inte ställde mig i den direkt. När jag väl gjorde det efter något år tog det tre fyra år att få erbjudande om en liten etta i ytterförort. Ungefär som nu alltså. Att köpa något var det inte tal om, de finanserna hade i stort sett ingen ung människa.
SvaraRaderaHeja!!
SvaraRaderaCruella, vilken klant jag var som aldrig ens ställde mig i kön! Ellen har i alla fall stått sju år men får ingenting. Det är tufft för de unga idag!
SvaraRaderaEva: :)
Puh, tänk att jag bodde sju år i stan utan ett EGET boende, det är ju inte värdigt.
SvaraRaderaJag står kvar och betalar i bostadskön, bara för att... tänk OM jag vill ner igen, eller jag får barn som vill ner. Efter sju år står jag på plats ett till tio, i Kista, Akalla osv.
I innerstan har jag avancerat flera hundra platser. Men det är fortfarande flera hundra före mig... Galet.
Men tyvärr verkar det inte vara bättre i Östersund, det verkar vara kontakter som gäller ..
Lyckatillkram!
Tack Katja, det är galet. Och Ellen börjar tycka att en egen lägenhet vore kul att ha... men det är helt sjukt. Nu börjar budgivningen... vi har inte en chans. Bättre lycka nästa vecka :(
SvaraRadera