Blå scilla vid det slitna rosa huset, ett nytt spel i tältet i parken

Åh detta gamla slitna tält som nu åter stolt står i Margaretaparken, det får mitt hjärta att bulta. Här kommer nu Det blåser på månen att spelas. Se den! Igår gick jag förbi parken och måste ta en bild av tältet. Det är en konstig känsla. De kanske viktigaste åren i mitt liv bodde jag nära Margaretaparken. Mina barn växte upp där. Vår familj var med om att dra igång det som blev Enskedespelet. Vi tillbringade så många majmånader i tältet med repetitioner och föreställningar. Alla barnen sprang omkring där i olika scenkläder, vi var ett fantastiskt kollektiv som arbetade för det gemensamma målet: Ännu en otrolig föreställning.
Alla var viktiga, alla kände sig viktiga. Barn som gamla. Det fanns grupper för allt, information, kläder, smink, kafé, alla var med, alla ställde upp.
Därför känns det så konstigt att gå förbi nu, att inte höra till. Att möta blickar från helt okända människor som nu är de som hör till. Kanske är barnen som springer omkring i tältet barn till de som var barn vid första föreställningen.... på min tid.
1983 gav vi det första spelet. 
Denna gång gick jag inte förbi "mitt" hus. Jag vet att mina syrener snart blommor, jag anar att den blå scillan fyller gräsmattan framför det slitna rosa huset, det finns saker man inte orkar se ibland.
Men jag tog en fika på Gamla Enskede Bageri, i huset som var Konsum när jag flyttade dit, jag minns hur Mats och Boel stod utanför och sålde Ny dag.
Huset som sedan blev Enskedespelets Kafé Tjocka Råttan, som sedan blev Margaretas underbara saknade bokhandel....
Allt det som var en gång och nu inte är... jo ÄR, i mitt minne.