Kampen går vidare, aldrig ger vi upp

Idag är det 1 maj, en högtidsdag. De röda fanorna fladdrade i vinden, musikkårerna spelade Internationalen. Jag höll mammas hand och såg pappa och morfar tåga förbi på Storgatan med högtidliga miner.  Det var på allvar. Det var högtid. Peter och jag fick alltid årets första glass då i kiosken på torget i Sundsvall. Högtidliga män i överrockar, det var första maj för mig. Min pappa var rörd av allvaret och kampen.
Sen minns jag massor av andra majdemonstrationer och då stod jag inte bredvid utan deltog  med allvar, med kamp, med glädje och fest.
69 i Paris sprang vi undan polisernas hårda batonger, Leif och jag,  för då var förstamajdemonstrationen förbjuden. Men för några år sedan tågade Ellen och jag glädjefullt på Paris gator 1 maj.
"1 maj 1 maj varsin  liten kavaj", som Emil, 4 år, sjöng med glad stämma. ("Första maj första maj varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus"... skulle det vara!)

På bilden, som jag älskar, ser ni mig, Kent och Emil 1 maj 1974. Fyllda av förhoppningar, kärlek, tro på det solidariska samhälle vi skulle bygga. Och så blev det så här ... det hade jag aldrig kunnat föreställa mig då, denna nedmontering av det trygga samhället.

Men idag går vi ut igen och demonstrerar för ett samhälle med rättvisa, solidaritet och kärlek!

Kampen går vidare. Aldrig, aldrig ger vi upp.