En gång var vi unga. Med små barn och hus som krävde mycket reparationer, med förvildade trädgårdar och mitt i karriären. Med mer eller mindre stökiga äkta män. Vi kände varandras föräldrar som nu alla är döda.
Vi har gått en lång stig tillsammans, ibland har vi varit osams, ibland har vi inte träffats, vi har flyttat åt olika håll och gjort olika resor i livet. Men våra stigar leder oss alltid tillbaka till varandra och nu släpper vi inte varandra, jag tror inte det.
Vi har en egen Facebookgrupp, vi Enskedekäringar. Vi träffas, som nu i helgen hos B i hennes sommarhus och pratar om våra minnen och våra drömmar om framtiden.
Tro inte att vi är en sysslolös grupp nostalgiker. Vi minns och pratar om våra barn, mycket, men mest pratar vi om vad vi vill att livet ska ge. Vi är inte sådär artiga mot varandra som förr utan ganska brutalt uppriktiga. Kärleksfulla nypor har vi. Vi skrattar och gråter.
Det är gott att ha vänner man följt genom livet. Det är lika viktigt att vårda som en kärleksrelation. Förresten: Det ÄR en kärleksrelation.
Fint, Eva!
SvaraRaderaÅh vad jag blir glad att läsa detta! Precis så är det och ska det vara med riktigt goda gamla vänner. Är så glad att du är med och att du kan formulera sllt som vi andra vill säga men inte riktigt kan uttrycka så bra som du. Kram på dig min vän Ulla
SvaraRaderaTack Annika!
SvaraRaderaUlla, fint att vi finns i varandras liv! Kram