Söndagsmorgon, gula löv fladdrar utanför fönstret. Snart ska jag väcka Ellen och tillsammans ska vi vandra bort mot Fotografiska och ett underbart yogapass.
Jag älskar denna höstmånad. Igår strålade solen när jag vandrade in mot stan. Milton plockade gula och röda löv åt mig när jag promenerade med honom i Kransen. När han skulle sova viskade jag små sagor i hans öra tills han somnade.
Jag håller tag i detta just-nu-ögonblick. Just-nu är det vi har, det vi ska vårda. Just-nu är det jag vill stanna upp i. Så länge har jag levt med en fot i just-nu men en fot i framtiden, på väg utan att hinna andas. Jag blir bättre på att njuta av det sköra dyra ögonblicket. Just-nu är jag lycklig.
Det är inte alltid lätt att vara just-nu men när det sker blir allt så levande både inom en och utanför. Känslan av att vara helt i samklang är lycka! Önskar dig en helgjuten dag!
SvaraRaderaJag försöker också att vara i nuet, ibland går det bra och då njuter jag verkligen av livet (när det är en bra dag d v s).
SvaraRaderaHär och nu är ett motto jag försöker leva efter.
SvaraRaderakram E
Margareta, tack! Du har rätt i att det inte så ofta stämmer men ibland -oh då är det fint!
SvaraRaderaEva, jag kan tänka mig att Otis bidrar till just-nu-känslan!
SvaraRaderaE! Här och nu tror jag på. Tänk vad mycket energi jag lagt på oro!
SvaraRaderaMmm, det är så skönt när man är där... eller jag menar här ;-) och jag har den känslan rätt ofta, här och nu är jag lycklig... Däremot så svischar den förbi men så kommer det ett nytt sånt där moment igen. Tänk att livet kan vara så gott... Kram
SvaraRadera