Skakad identitet fick jag igår. I en grupp människor skulle vi presentera oss med namn, två sanna saker om oss själva och en falsk. Den som satt bredvid skulle gissa vad som var falskt.
"Jag heter Eva, jag har skrivande som yrke och hobby, jag är norrlänning och jag älskar Hammarby", sa jag.
"Åh enkelt!" sa mannen bredvid mig. "Inte kommer du från Norrland."
Självklarheten med vilken han sa det!
Men hallå, jag är från Sundsvall, märks inte det?
PS. Hammarby gillar jag, men inte skulle jag älska ett fotbollslag.
Låt mig gissa: Han älskar Hammarby så att någon skulle ljuga om en sån sak vore blasfemi.
SvaraRaderaFast ... "inte kommer du från Norrland" är väl en ganska norrländsk meningsbyggnad, eller har jag fel? Så varsch va han från då?
Hur länge ÄR man något och när går man över till att bli något annat? För övrigt vet jag inte vad jag är längre ... Däremot vet jag var jag kommer ifrån. Eller vänta nu - vet jag det?!
SvaraRaderaCecilia... jag frågade inte. Men det behövdes inte för han pratade en så tydlig norrländska, vilket jag, härmapa som jag är, inte gör!
SvaraRaderaAnnika, det bli ännu mer komplicerat när du får hus i Frankrike! Men för mig är det okomplicerat. Jag blir aldrig stockholmska hur länge jag än bor här och hur mycket jag än älskar att göra det. Jag är från Sundsvall, klar och tydlig identitet för mig. Men kanske inte för andra:)
SvaraRaderaFast det svenska fotbollslandslaget måste man väl ändå älska lite grann, en dag som denna (efter en match som i går)?
SvaraRaderaFina grabbar, Karin. Men inte älskar jag dem och jag har svårt att gripas av den nationalistiska yran när det går bra för ett svenskt lag. Dessutom tycker jag att det är alldeles för mycket fotboll i tv, alldeles för mycket fokus på dessa sjukt högbetalda spelare. Ogillar!
SvaraRaderaGlad att du knyter an till ditt ursprung! Det gör jag också. Jag är den enda norrlänningen på mitt jobb och får ständigt pikar för min dialekt. Jag bara ler.
SvaraRaderaHåller med, alldeles för mycket ut och sparka på bollen, som smågrabbar. Antagligen varför det var otänkbart, för honom, att någon inte kunde älska Hammarby, men också att du kanske nånstans har blivit lite storstadstjej fastän du inte märker det:)eller att vars han kom ifrån (jag gillar det där vars, jag gillar norrländska) var tjejerna inte som du:)
SvaraRaderaHärligt E! Men vad dumt att pika dig för dialekten! Jag är ledsen för att min bara försvann. Den kommer dock tillbaka när jag pratar med släkten, säger mina barn!
SvaraRaderaJane, storstadstjej utanpå, norrländskt hjärta! Sen är det ju så att jag alltid sett Sundsvall som en slags storstad, om än i mindre format, jag tror det var därför jag kände mig så hemma i Paris :)
SvaraRaderaMen är det inte konstigt att jag på din/hans formulering fick för mig att han var ... från Pite eller nåt?
SvaraRaderaOch så hade jag rätt om Norrland! *dansar malligt*
Jag har också tappat min dialekt. När jag flyttade hemifrån (till Umeå) så kunde man höra på mig om jag pratat med hon från Kramfors eller han från Vilhelmina senast. Men när jag satt på ringjobb och ringde till Östergötland då tappade jag hakan och uttalade ö som en riktig inföding. I alla fall mycket mer än de andra som satt omkring mig.
(Om man tappar ner hakan så går det mycket lättare att prata öschötska, nämligen.)
Bra gissat, Cecilia!
SvaraRaderaJag undrar över varför en del aldrig tappar sin dialekt medan jag gjorde det ack så snabbt, Min bror skulle kunna bo 20 år här och inte ändra sin dialekt ett dugg (fast blotta tanken på något så hemskt som att bo i Stockholm får honom att förfäras).
Vissa saker skämtar man inte om...
SvaraRaderaHa ha Zaragus... nu fick jag dagens bästa (inte helt oväntade) skratt!!!
SvaraRaderaEva du är kvinna och då kan du ändra dialekt. Lyssna och hör, visst är det pojkarna och männen som stannar kvar i sin banrdomsdialekt. Både bra och dåligt.
SvaraRaderaMen är du norrlänning? Sundsvallsbo? eller vad är man. PO Tidholm diskuterar det i sin bok Norrland. Han påstår att alla norr om Dalälven har mer gemensamt än de har med dem söder om Norrlandsgränsen. Jag vet inte jag. Har Gävlebor mer gemensamt med oss vid älvens strand än med Uppsalabor 15 mil söderut? Kanske. Tidholm säger att det beror på hur makten alltid har sett på människor och naturtillgångar norr om Uppland. Den koloniala blicken som började med byteshandeln vid kyrkan i Gammelstad till Linnés resa genom hela den norra delen av riket. Linnés uppdrag att hitta det som kunde göra Fredrik I ännu mer rik och mäktig.
Ja, är det så att vi alltid kommer att vara en kusin från landet? Jag undrar verkligen då DN kan ha reportage om kreativa Malmö med tillgång till minst fem kreativa stöora högskolor och universitet, och ingen tillväxt, men inte ett ord om den kreativitet som finns just det norr om Dalälven.
Kanske är det pitemålet, kalixbondskan, ångermanländskan, Skelleftemålet eller något annat sätt att tala som gör oss marginaliserade. Hit flyttar ju nästan ingen med Stockholmska som dialekt och som kan tala för oss som kultureliten som kurar i Malmö.
Eva, vilka spännande tankar. jag tror verkligen att makten ser annorlunda ut i Norrland, visst hade vi en del sågverkspatroner men där fanns ju också motstånd och kamp. Däremot fanns i min barndoms Norrland inget fjäsk för adelsnamn, inga slott, inga fjantig Riddarhus eller titelsjuka. Det var befriande.
SvaraRadera