Nu sitter jag här igen. På
Café String. Nytränad. Med macen på bordet och en urdrucken latte bredvid. På den slitna stolen där i hörnet ja. Jag väntar inte på inspiration. Jag vet att det inte är någon idé. Det är bara att skriva på. Att hitta något jag tänker på. Skriva om det. Spinna en tråd. Försöka. Det håller inte. Försöka igen.
Ibland i ett gudabenådat ögonblick hör jag en flickröst i mitt huvud som berättar en historia jag vill, måste, skriva. Ibland, men oftast bara arbeta och arbeta och skriva.
Och det är fruktansvärt.
Och det är ljuvligt.
Och det finns inget annat jag vill göra.
Det låter så härligt, den slitna stolen, kaffet och det där med att göra det du vill där och då.
SvaraRaderaAtt skriva är ett sätt att leva även för mig även om jag inte är författare som du! Det är som inspirationen kommer när jag skriver på....små dammluckor öppnas och plötsligt vet jag precis vad jag vill uttrycka eller berätta. Ibland blir det inget, det gör ingenting, för när det blir, känns det så härligt!
SvaraRaderaSer mysigt ut, ska testa att göra så på ett kafé nära mig efter jul och se hur folk reagerar. Fast nu är det ju många som har med sig dator överallt så det är ju inte så uppseendeväckande. Eva
SvaraRadera