Tyst här i Norrlands inland, bara jag och stora svarta hunden är vakna. Mina rötter drog mig till de norrländska hemtrakterna. Jag undrar om det är ett fenomen som hänger ihop med att bli äldre att man söker sig tillbaka i sina minnen, till sina rötter. På sista tiden har det som hände för länge sedan blivit så påtagligt och mina föräldrar har blivit allt tydligare för mig. Symboler har blivit viktigare också. Och mitt ursprung.
Jag var ledsen över att jag var för långt ifrån deras grav igår och inte tände ljus där utan lät dem ligga i mörker. Kanske når mina ljusa tankar om dem ändå fram?
Du kan tända ett ljus för dem hemma! De finns ju där hos dig hela tiden! kram
SvaraRaderaKänner igen. Kram.
SvaraRaderaKram Eva, jag kan tro att du känner igen dig!
SvaraRaderaTack Margareta, jag tänder ofta ljus för dem, i allehanda kyrkor och tempel runt om i världen också. Det är märkligt hur några sedan så länge döda kan vara så levande! Kram
SvaraRaderaJag är helt övertygad om att ljusa tankar når fram överallt!
SvaraRaderaDina omtänksamma tankar kommer alldeles säkert fram.
SvaraRadera"stora svarta hunden", talar du Churchillspråk eller menar du en fysisk hund? Uttrycket har ju så att säga dubbla betydelser.
SvaraRaderaIrene
Irene! Den stora svarta hunden heter Klara och är en otroligt snäll men otroligt stor Newfoundlandhund :)
SvaraRaderaHej igen Irene - jag glömde tacka för ny lärdom, jag visste inte att den stora svarta hunden var ett uttryck för depression!
SvaraRaderaMarina, ljusa tankar i mörkret, det behöver vi!
SvaraRaderaEva Granne, kanske nådde vår gemenskap längre än vad man i vanliga fall tänker. Det var så fint med ett kärleksfullt sammanhang denna helg i novembermörkret
SvaraRadera