Grips av Knausgårds mörka flod av ord

Jag måste erkänna att jag en gång skrev att Karl Ove Knausgård tråkade ut mig. Hur kunde jag skriva det? Hur kunde jag undgå att gripas av hans mörka flod av ord? Av detta språk som han betvingar så mästerligt.
Så olika kan läsupplevelser vara beroende på hur mottaglig man är när man just då läser.
Nu försökte jag igen, jag köpte Min kamp 2 och jag kan säga att jag är totalt uppslukad, så till den grad att jag inte kunde sova i natt. Denna mäktiga ström av ord, känslor och upplevelser, av minnen och analyserande, finner jag nu så fascinerande att jag läser oavbrutet och storögd. Kanske ligger temat för denna bok mig närmare än beskrivningarna av barndomen och relationen till fadern i Min kamp 1? Jag vet inte, jag läste ju inte alls ut den.
Nu dras jag med i den mörka floden av ord och kan inte värja mig för de processer denna ordström sätter igång i mig. Jag blir skyddslös för mina egna minnen och tankar.
Hans allvar när det gäller skrivandet, hans kompromisslöshet i sökandet efter kärlek och vänskap och hans blottläggande av sina egna oförmågor och osäkerhet går rakt till mitt hjärta.
Beskrivningen av hur han mötte sin fru Linda, hans livs kärlek, bränner sig in i mig och väcker smärtsamma frågor om ärlighet och öppenhet. Om kärlek.
Ja, av denna del av Min kamp är jag fascinerad och berörd.

 

Jag läser boken i det nya formatet excess. Bokens storlek är bara 8x12 centimeter och den är tillverkad enligt gammal boktradition med trådbunden rygg. Oerhört bekväm att ta med sig och väldigt bekväm att läsa