Ingen ensam barrande gran

Nu är glada julen slut och jag är glad för vardagarna som kommer. Själva julen är underbar, men det som sedan följer med nyår gör mig deppad. Nästa år ska jag ordna festmiddag på nyår, det är bästa medicinen mot dysterhet och självmedlidande.
Nu är jag inne i födelsedagsvecka, äldsta barnen E och E fyller år denna vecka och det ska vi fira.
Granen är avklädd och plundrad, julsakerna nerpackade i lådan. Det var bara Milton och jag som plundrade, precis som förra året. Det gjorde vi med besked, plockade ner och packade och Milton blev förtjust över allt barr som rasade från granen och som han fick suga upp med dammsugaren.
Vi kastade granen från balkongen och körde iväg den till Vintertullstorget där granarna samlas ihop. Milton gick med på att låta granen åka i hans vagn, han var också glad över att vår gran inte behövde ligga ensam på gatan utan i en hög med kompisar.
När vi såg en ensam gran ligga slängd på gatan blev han bekymrad. "Stackars lilla gran, alldeles ensam."
Lyckliga mig, känner jag, inte ensam och barrande utan tillsammans med en liten man fylld av kärlek och omtanke.