Men - innan hon ens hinner flytta in i sin lägenhet ska hon arbeta i tre månader i Mali, Bamako, för Sida med biståndsfrågor.
Mali, ett land jag knappt visste något om innan terrorkriget i norr kring Timbuktu bröt ut, där fransmännen nu gått in och läget är lugnare.
Men visst känns det pirrigt när yngsta barnet drar ut i världen - även om jag borde vara van eftersom hon arbetat både i Johannesburg, Paris, Vietnam och luffat runt i Sydamerika.
Men man vänjer sig aldrig, en gång orolig mamma alltid orolig...
Man är alltid mamma vad som händer! Förstår att du kan känna oro inför Maliresan, men hon är säkert i goda händer och vet att vara försiktig. Med vad hon får vara med om! Så berikande! Att hon sedan flyttar till eget är också en omställning....inga barn hemma längre. Jag minns det, men det är skönt också och som du säger umgänget tar andra former och blir lika bra och ibland kan det t.o.m bli bättre!
SvaraRaderaMidsommarkransen - det är lagom långt bort det! :)
SvaraRaderaSamtidigt vet vi ju att våra tjejer är sällsynt kloka och kompetenta. Det är det man får påminna sig när de är ute på äventyr i världen.
SvaraRaderaMargareta, allt kan ju vara farligt och jag vet att jag har en klok dotter. Men visst pirrar det i orosnerven. Det känns allt lite märkligt när det sista barnet flyttar, men det blir trevligt att bli bjuden till henne på middag!
SvaraRaderaEller hur Annika.... ända bort till Kransen, det borde räcka :)
SvaraRaderaVisst Karin, vi har de allra klokaste globetrotterdöttrar, och vi får väl ställa oss frågan var det fått sin äventyrlighet ifrån?
SvaraRaderaKänner igen. Just nu har jag en i Göteborg (och där lär hon bli kvar) en i Edinburgh och så sonen i Hammarstrand, bara tio mil bort. Ibland känns det så ensamt. Minns när man hade alla samlade, vilken lycka det var.
SvaraRaderaJa Eva det är en sorg och ett vemod som går hand i hand med kärleken och som man alltid bär.
SvaraRaderaVackert sagt.
SvaraRadera