Kanske jag borde bo i kollektivhus?

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att bo i ett kollektivhus, en suverän boendeform. Själv har jag en bostadsrätt, kanske lär familjerna med barn känna varandra. Men annars är det ett fruktansvärt anonymt boende. Vi hälsar på varandra i samma portuppgång men ingen umgås. När det är gårdsfester är stämningen pressad. Årsmötena är helt otroligt tråkiga. Jag minns nostalgiskt den härliga stämningen på Krokvägen i Enskede där jag bodde när barnen var små och där vi hade ett intensivt och enkelt umgänge med grannarna.
Det är något vansinnigt trist med detta isolerade boende - idén med att bo många i ett hus med gemensam matsal och gemensamma utrymmen är lockande. Att alltid kunna äta, och ha sällskap, om man vill. Att ha tillgång till gemensamma lokaler.
I de kollektivhus som finns som jag vet om är den överväldigande majoriteten kvinnor, i köerna är det mest kvinnor. Undrar varför det är så? Är det fler ensamhushåll med kvinnor? Är det fler kvinnor som ser det lockande i att samarbeta kring matlagning?
Jag har vänner som bor i kollektivhus och framför allt de som har barn säger att de har varit otroligt fint för barnen att växa upp tillsammans.
En gång i tiden hade vi en rörelse med kollektivboende i Sverige, den är på väg tillbaka. Jag tycker tanken är så fin!