Något för kroppen och något för knoppen

Det var tyst i hemmet i morse. För tyst är det ibland, jag hör bara mig själv andas. Då sätter jag på P1 måste höra en röst. Samtidigt tyckte jag lite synd om mig själv, en grumlig känsla. Nå, för att jaga bort den känslan skyndade jag mig iväg till mitt gym. Jag tränade intensivt och älskar känslan av att röra mig till musik.
När jag kom hem var jag ändå lika ensam. Då tänkte jag på hur dum jag är, jag som lever mitt i en stad där allting händer, det är bara att ta för sig. Jag behöver inte vara ensam.
Jag drog iväg och träffade fina vännerna Victor och Jane i Söderhallarna. Där var det jazzkonsert med Victors fru Ulla Olsson och hennes härliga Herrorkester. Så underbart!
De spelade fin gammal gladjazz och Ulla sjöng, hon är fantastisk. I orkestern fanns en gammal vän, Christer Cerwin, en suverän musiker och estradör. Jag njöt av flera timmars eftermiddagsjazz tillsammans med glada fina människor.
Vilken dag det blev. Något för kroppen och något för knoppen....