En revolt som kom av sig - och inte var en revolution

Den här bilden skulle kunna vara tagen ur filmen Efter revolutionen men det är jag med vänner på promenad i Paris omgivningar våren 69. Bengt af Geijerstam tog bilden

Efter revolutionen heter en ny film av Olivier Assayas som skildrar den besvikna tiden i Frankrike efter Parisrevolten (som verkligen inte var en revolution utan mer startade som en ungdomsrevolt mot förtryckande system i skola och hem).
Det visar filmen också. Mina franska vänner återgick ganska snart efter sin revolutionära (?) tid till att följa i fädrens fotspår och skaffa sig en utbildning och drömma ibland om hur det var. Jag tycker filmen är lite rolig att se med väldigt tidstypiska detaljer och musik och jag känner ömhet för de unga människorna i filmen och i verkligheten som drömde så mycket men blev så besvikna. Desillusionerade.
Just åren 69 till 71 var jag mycket i Paris, i Frankrike och jag minns de åren med kärlek och smärta och lycka.

Men när jag hör regissören till filmen i en radiointervju säga att det finns ingen ung generation som haft det så svårt som just den generationen då häpnar jag. Vilken verklighetsbild har man då? Jag skulle vilja säga så här att det inte finns någon så privilegierad generation som min. Vi var de första tonåringarna, vi levde i en tid då allt tycktes möjligt, vi fick studera på ett sätt som våra föräldrar inte fick (om man som jag har arbetarklassbakgrund i alla fall) vi kunde drömma, vi var den fria generationen före aids.

Jag tycker det var ett privilegium att vara ung vid den tiden. Vi visste att vi skulle få jobb. Vi hade drömmar och visioner. Idag kanske de drömmarna ligger i spillror för många av oss men när vi var unga trodde vi i alla fall att världen var öppen för oss och att allt var möjligt.