Sol och blå himmel. Idag ska jag och min bror ha en fotodag. Vi ska äta påskmiddag med hans fina familj, med bland annat sonen E som är jättebra på att scanna bilder. Vi är på utflykt till vår barndom.
De är så levande och samtidigt så långt borta.
Just nu har jag en stor bild av min pappa i den ena läsfåtöljen i mitt arbetsrum. Jag sitter i den andra och läser och dricker kaffe och kastar en blick mot honom då och då. Känns bra.
Här till höger är en bild av pappa och John, en så typisk bild. Framför Stringhyllorna med en rysk bok i handen på Tivolivägen 14 i Sundsvall.
Det ska bli härligt att dyka ner i fotolådan och pärmarna.
Min pappa tog alltid mycket bilder,både svartvitt och diabilder tidigt. Min syster och jag återkommer ofta till albumen och med det kommer minnena,känslorna ,t.om dofter. Ibland försöker jag teckna/ måla av en del bilder och kommer ytterligare minnen och associationer på spåren som jag inte visste jag hade. Så visst är gamla bilder viktiga och överraskande!
SvaraRaderaVisst är dagens digitalkameror bra, men det finns nog inget som går upp mot att bläddra i gamla album i alla fall... (jag vet att man kan göra bilder och album av digitala bilder också, men det blir liksom inte av...)
SvaraRaderaOlle, så fint att kunna ta en bild och måla och upptäcka än mer! Vi scannar in bilder nu, lägger till namn som vi är några få som vet och som nästa generation inte känner till - vi förbereder stigen så de också ska kunna vandra minnenas stig.
SvaraRaderaMarina, ibland får jag ångest av alla dessa bilder, hur många minnen ligger inte förlorade i kraschade hårddiskar. Vi tar så många bilder att vi inte hinner ta hand om dem. De blir verkligen just ögonblicksbilder medan dessa album känns eviga på något sätt.
SvaraRaderaVäldigt klokt att göra så. Jag upptäckte bara häromveckan fina album med massor av knivskarpa porträttbilder från förra sekelskiftet där min pappa sent i livet resolut hade skrivit namn och släktskap under bilderna. Plötsligt fanns de där namnen,livsödena som jag bara hört talas om,bilden med min farmors tre systrar på en bild,skygga ,vackra,känsliga tonårsansikten-snart borta med korta intervall i tuberkelos. Hjärtskärande men tänkvärt. Förlora tre syskon i en sjukdom som vi nästan trodde vi hade utrotat i Sverige men som kom tillbaka men nu kan vi behandla,bota. Det finns mycket att vara tacksam för.
SvaraRaderaOlle, så typiskt att din pappa sent i livet gjorde detta, och så bra. Jag tror behovet att återknyta med sin egen historia växer med åldern
SvaraRadera