Den vackra vemodiga våren har kommit. I kväll var det första gången jag kände vårens värme.
Luften var mild och sanden bortsopad på gatorna. Kyla, snö och mörker ett minne blott.
Man borde vara så glad.
Det längtar i mig efter blommor, efter grönt gräs och sommar. Våren, väntans tid.
Men våren gör mig också så vemodig. Jag fylls av vemod som kanske en del känner på hösten när allt vissnar och multnar bort.
Kanske är det ensamhet som gör mig vemodig. Kanske blir det så tydligt när allt andas hopp och förväntan. När hela mitt jag sträcker sig efter något, som vissnade bort och försvann.
Våren gör mig vemodig.
Kan det vara all förväntan som kan göra oss nedstämda av våren? Och ljuset? För mig känns våren kravfylld, så många måsten efter vinterns vila. Och så den stora tröttheten, tror inte jag har varit så här trött under hela vintern som jag är nu. Kram till dig, hoppas att det vänder snart och du får fyllas med energi!
SvaraRaderaJag vet inte Eva, men när allt föds på nytt drabbas man väl av funderingar kring hur snabbt åren går, det gör mig sorgsen. Dessutom blir jag nog extratrött av allergier och allergimediciner. Men det är ju så dumt att först längta så till våren och sen bli deppad!
SvaraRaderaJa visst är det trist.Men snart får vi flytta ut till våra sommarvisten, det brukar pigga upp.
SvaraRaderaJavisst! Jag längtar ut till ön dit man knappt kunna åka i vår pga snö och kyla, men snart!
SvaraRadera