Det är märkligt hur ett manus man arbetat länge med bara kan sluta sig.
Jag knackar på, försöker ta mig in, men det är hårt och ogästvänligt, det går inte att brodera ut mer, jag hittar inga ingångar i det, ingen fortsättning syns möjlig
.
Hopplöst är det. Lägger eländet åt sidan och tänker att det går inte.
Det ligger till sig, ibland kan jag börja på nytt.
Eller så tar sig en läsare med friska ögon an manusbunten och se... något händer när jag får kommentarer som jag vet är sprungna ur ett genuint intresse att hjälpa mig att skaka liv i ett manus.
Det hände nyss. Mitt manus var oinbjudande, som en rabatt med hård oluckrad jord. Några kommentarer och frågor om hur jag tänkt var som ett härligt vårregn.
Nya skott började spira. Jorden blev lucker och bördig igen och jag tror jag kan sätta nya små plantor där som kan växa till sig.
Ja, så är det för mig. Tack ni kloka som hjälper mig att se.
Och hur är det för andra undrar jag?
När jag var lärare hade jag skrivartimme regelbundet i skolan. Jag upptäckte då hur man ofta kan gå vidare med texter när man låter andra läsa och komma med kommentarer och frågor. Jag själv gick också på en kurs och kommer aldrig glömma hur jag från att bara skrivit några rader och fastnat, sedan kunde lämna in ett fullskrivet A4 blad på rubriken "Mitt barndomshus" mycket tack vare hjälp från andra deltagare. Så många öppningar de givit mig! Att jag kunde minnas så mycket....
SvaraRaderaVilken fin vinjettbild förresten :))
SvaraRaderaTack Margareta!
SvaraRaderaDet är så viktigt med andras kloka synpunkter - mina barn är mina ärligaste och strängaste läsare. De vet också att jag verkligen vill att de ska vara ärliga. Ellen är en ögonöppnare för mig just nu med ett manus som blev fel...