Glad 1 maj, fylld av kamp för rättvisa och solidaritet.
Ingen dag under hela året var mina föräldrar så uppfyllda av stolthet. Det var med denna känsla av stolthet vi gick ner till Storgatan i Sundsvall 1 maj varje år..
Jag, Peter och mamma såg hur stolt pappa och morfar och andra vi kände tågade förbi i tåget med röda fanor och musik.
Oförglömligt färgade detta min själ och mitt hjärta i rött.
Bilden, som jag visat förut, är min son Emils första demonstrationståg. 1974.
Stolta och glada tågar vi, Kent och jag.
Sedan dess - många besvikelser i politiken och i samhället. Utvecklingen gick inte den väg vi drömde då, inte i partiet, inte i samhället.
Men mina och mina föräldrars ideal släpper jag aldrig.
Upp till kamp!
Jag läser din blogg regelbundet och tycker den är inspirerande.Instämmer i den åter aktuella uppmaningen:"Upp till Kamp! Länge leve första maj!"
SvaraRaderaGunilla
Aldrig en 1:a maj utan demonstrationståg när jag växte upp. Och nu, jag vet inte. Kampen driver jag/vi vidare, men mer alla dagar, mer metodiskt, inte lika glädjefyllt, inte lika segervisst. Sorgligt, men sant.
SvaraRaderaOckså jag startade mitt Första maj-firande i Sundsvall - från realskoletiden och framåt gick jag själv i tåget.
SvaraRaderaSedan dess har jag både glött och varit besviken. Men Första maj har jag alltid demonstrerat. Den internationella arbetarrörelsens samlingsdag är något större än partipolitiska tillkortakommanden.
Allemansrätt till kulturen, tycker jag låter som en otroligt viktig rättighet. Tyvärr är det än i dag inte så. Kultur är till för de som har pengar, trots subventioner och stöd är inte kulturen till för de fattiga. Känner igen mig i dina tankar är också färgad av min barndom. Kram till dig Eva!
SvaraRaderaMin man och jag diskuterar ibland hur hårt präglade vi är av vår uppväxt när det kommer till politisk hemvist.
SvaraRaderaJag hade en far som ofta agiterade vid köksbordet och hur gärna jag än velat stänga öronen gick nog en hel del in.
Även om jag i min nuvarande livssituation borde rösta blått skulle jag aldrig kunna göra. Blotta tanken på vad far och mor skulle tycka får mig att avstå.
Irene
Precis, jag demonstrerade idag och hade samma stolta känsla. Pratade med barnen om att ett samhälle inte bygger sig själv. Blir rätt upprörd när jag känner att mina "generationskompisar" är så historielösa. Ägnar sig åt egna små hemma-fixarprojekt istället för att bygga framtid. Fin bild. Kram
SvaraRaderaKära Eva! Jag beundrar ditt engagemang som präglar så mycket av det du skriver. Jag önskar att jag själv kunnat bevara den glöd som brann inom mig speciellt under början av 70-talet...Jag har inte tappat min känsla, men den är gråare, lite tröttare och jag har så lätt att dra mig tillbaka till min egen lilla sfär...
SvaraRaderaTack Gunilla! Det gjorde gott i hjärtat att demonstrera idag!
SvaraRaderaAnneli, visst är det så att min bergfasta övertygelse på att världen skulle förändras, snabbt, förbytts i något som ofta är en desillusionerad suck. Men att ge upp är omöjligt, inom mig brinner en vision om det solidariska samhället ännu.
SvaraRaderaEnn, vårt kära Sundsvall... de röda fanorna, musiken. Oförglömligt. Och du har så rätt i att 1 maj är så mycket mer än partipolitiska tillkortakommanden. Jag valde en internationell sektion idag, det känns viktigt.
SvaraRaderaMonika, jag tänker på hur hoppfulla vi var när bilden togs. Vilken besvikelse idag. Och jag tänker på hur bergfast mina föräldrar tänkte att de byggt ett gott folkhem, de skulle vara förkrossade om de såg idag i vilka spillror det bygget ligger. Kram!
SvaraRaderaIrene, visst är det gott att bära med sig minnen av föräldrar som slogs för att de många skulle få ett bättre, ja ett bra, liv!
SvaraRaderaTack Jenny, jag älskar den bilden! Och jag är så glad att jag demonstrerade idag med barnet till det barn jag bar den dagen. "Aldrig aldrig aldrig ger vi upp" sjöng vi en gång. Det gäller att fortsätta på det temat med tanke på barnens framtid.
SvaraRaderaMargareta, det är lätt att dra sig tillbaka till sin lilla sfär och förtröttas av partipolitiskt käbbel vi får höra i stället för glödande visioner. Visst sjutton blir man trött och jag önskar ständigt att jag verkligen kunde göra något. Men vi får väl agitera på de sätt vi orkar med bloggar, kultur med mera. Det är inte oviktigt det heller :)
SvaraRadera