Teater som öppnar fantasins dörrar

För mig är Orionteatern i Stockholm poesi, en slags röd ballong i en mörk värld. En teater där dörrar öppnas till en fantastisk värld vi har inom oss, där fantasin blommar utan att det för den skull är en förljugen verklighetsflykt.
Vilket andningshål.
Nu senast såg Milton och jag förställningen Flickan och pappan,  regi Lars Rudolfsson. Vi såg den med öppet sinne och hjärta, treåringen och jag.
"Jag vill se den teatern många gånger", sa han sedan.
Den sjuka ledsna pappan, tyngd av verkligheten, öppnar tillsammans med sin dotter nya dörrar. En ängel stiger ner från himmelen, en häst kliver in i sovrummet.
Allt kan hända där leken finns. I denna föreställning kliver levande djur in på scenen, skådespelarna bollar med apelsiner och jonglerar och se - till slut får pappa ta av sig sin röda näsa och gå ut i livet igen. En föreställning som tar känslor och fantasi på allvar. Där teater inte är kommersiellt tingeltangel utan någonting livsviktigt. Vackert, meningsfullt och som sagt: fyllt av poesi.