Tåget dunkande och ojämna skakande försätter mig i någon sorts halvdvala. Inte sömn, inte vakenhet. Detta tillstånd av nästandvala är skapande. Mitt i dunkandet ser jag en scen framför mig. Hur någon med svart kortklippt hår och kattglasögon vänder sig mot mig med ett leende men väser ovänligt.... " ..."
Jamenvisst. Så ska det börja.
Jag älskar hjärnans sätt att arbeta i omedvetenhet. I detta dvalliknande tillstånd dyker bilder upp alldeles ogarderade och ocensurerade.
Skapande i omedveten närvaro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar