Hallå i det gröna - här kommer en kort rapport från er trendspanare.
Det senaste? Jo det är det Alfons pappa gör: Röker pipa. Helt plötsligt poppar det i samtal upp en slags nostalgisk längtan efter det trivsamma kratsandet i piporna, den kärleksfulla vården av pipan, pysslandet med olika tobaksmärken. Det filosofiska lugn en piprökare sprider.
Åh en pipa ... har flera män i min omgivning sagt på sista tiden.
Jag minns en av mina ungdomskärlekar, BL, hur det pirrade i mig när han böjde sig över sin pipa, lät den lockiga luggen falla ner i ögonen och meddelade mig olika mer eller mindre obegripliga djupsinnigheter som jag tror hängde ihop med piprökandet och imagen (ett ord man inte använde då) av svår kille.
Kombinationen, lockigt hår, pipa och ett visst slags sextiotalsdjupsinne påverkade mig starkt på den tiden.
Idag skulle jag nog bli mer full i skratt. Och jag tror inte pipa är rätta sättet att förföra mig. Men kanske en lockig lugg som faller ner i vackra ögon skulle ha effekt än idag? Men det är ont både om pipor och skönlockiga män i omgivningen just nu så jag låter det vara osagt.
Dessutom minns jag hur doften av gammal piprök hängde sig kvar på ett mindre romantiskt sätt.
Christer var en sådan där piprökare! jag minns att jag också tyckte det var så tryggt och manligt på något sätt. Lite lockigt hår hade han också och även djupsinnig i alla fall tillräckligt för att få mig på fall!! Nu
SvaraRaderaröker han inte sedan drygt 30 år och som du säger doften var inte alltid så inbjudande till romantik! bättre utan!:))
Han passar som piprökare! Jag är nästan säker på att vi kommer att se nya piprökare runt Nytorget snart!!
SvaraRadera