Ja vad säger den här bilden. Ett självporträtt. Alltings förgänglighet. Handlar den om evig kärlek som kanske rostar men överlever. Om att åldras tillsammans. Ett gammalt par.
Eller frågar man bara: Men var har du sågen, människa, ta hand om, reparera.
Vad tänker du?
Härlig vinjettbild Eva! jag tycker också att stolarna är fina...för mig blir det flera saker...evig kärlek, vårt åldrande men också att vi kan reparera och piffa upp det som gått sönder! Däremot inga sågar!!
SvaraRaderaTack Margareta, bild från det sköna ölivet där man finns i vilt och oputsat tillstånd.
SvaraRaderaOch tack för dina tankar om stolbilden! Stolarna står på ön förstås och jag vill inte skiljas från dem. Tror att de ska få stå där kanske kringväxta av något vackert?
Bra idé!:))
SvaraRaderaJättefin vinjettbild! Du är så sommarfin. Stolarna: Skönheten i det gamla, åldrande. Så många minnen och möten som finns i de stolarna, precis som i oss åldrande människor. En slags strävsamhet, de är nötta i kanten men står ändå stadigt kvar.
SvaraRaderaJag tycker att stolarna är underbara, låt de vara ett smycke i din trädgård. Kram.
Fin bild på dig i huvudet Eva :-)
SvaraRaderaGenast jag såg stolarna tänkte jag på två äldre människor som suttit där och sett solnedgången tillsammans. De har hållit varandras rynkiga händer många gångar. Barnen låter stolarna stå kvar som ett monument över föräldrarnas eviga kärlek till varandra...
Ja, det där var vad som kom ur mig när jag såg bilden.
Kram Kim
Jag tänker – helt prosaiskt – att attans här är det någon klantskalle som målat med en sån där färg som inte andas och som får stolsvirke som hållit i femtio år att murkna på nolltid!
SvaraRaderaOch så tänker jag att det är en väldigt fin bild i alla fall och att det är lätt fixa stolarna. Men man måste inte, de kan få vara en instalation i stället.
Tack fina Eva. Visst ska stolarna få vara kvar. Min mammas vita rosenbuske ska få växa intill dem. De står ut, året om.
SvaraRaderaKim, vilken fin bild du förmedlar av mina gamla stolar. Visst ger de näring åt fantasin! Kram och tack!
SvaraRaderaKim, vilken fin bild du förmedlar av mina gamla stolar. Visst ger de näring åt fantasin! Kram och tack!
SvaraRaderaKarin, min snickarvän, jag hade ju tänkt reparera stolarna, men på något sätt blir de bara stående och nu har de bestämt sig för att bli en installation.
SvaraRaderaVilken underbar bild på dig! Så härlig! Sedan är jag väl sådär tråkig, så jag är inte helt säker på att jag skulle ha sparat stolarna ens som installation...
SvaraRaderaJag tänker Krakel Spektakel. Jag tror det finns stolar av liknande slag i den boken där de ska köpa en klubba.
SvaraRaderaDet var decennier sen jag läste boken så jag kan ha fel.
Men de är kompisar de där stolarna. Där den ena står, där står den andra. Frågar man varför så förstår inte någon av dem frågan.
Jag tänker att det är så den ser ut, kärlek i nöd och lust.
SvaraRaderaCecilia, för evigt förenade. Stommen är stabil men det yttre krackelerar. De ska få vila fridfullt på min ö.
SvaraRaderaAnneli: Tycker också om att tänka kärlek så, inte bara blank och nyputsad.
SvaraRaderaVilken fin bild på dig när du arbetar i trädgården! Och bilden på stolarna kan ge extra dimension åt en text om livet på något sätt, den kan illustrera så mycket, för den säger mycket, tänker speciellt på att stolarna ser ut att luta sina huvuden emot varandra, på något sätt ty sig till varandra. Det trasiga tänker jag inte ens på förrän jag läser om det. Det var mina tankar :)
SvaraRaderaFina Jane, jag känner också hur stolarna söker stöd hos varandra. Lite slitna men still going strong på något sätt
SvaraRadera