"Men vad handlade detta om,?"frågade damen bakom mig förvirrat när ridån gått ner för Stulna juveler, regi Åsa Kalmér, på Stockholms Stadsteater. Det undrar jag också. Det började så bra med en magnifik Gunilla Röör som författare som gått länge i analys och nu blivit förförd av sin psykiater. Psykiatern (Lennart Jähkel) är en skitstövel som använder våldtäkt som metod för behandling, men inte har kärlek att ge, en sorglig machoman som försöker skapa innehåll i sitt liv med meningslöst förförande. Kristina Lugn har skrivit texten och det finns så klart aforistiska pärlor i den ("Jag är ute och promenerar i utkanten av mitt förstånd). Det rörde sig kring död, förförelse, beroende - men utan riktning i förställningen..
Det finns pärlor som Jakob Eklund som en suveränt spelad assisterande psykolog med ett fascinerande kroppsspråk. Något hände i andra akten. Han fick ett skrattanfall som inte stod i manus, de andra började också skratta på scenen, ja vi i publiken också ... men sen rullade föreställningen överbord och blev fullständigt obegriplig för mig.
Men jag älskade Gunilla Röörs magnifika spel, vad hon är bra! Jakob Eklund fick mig att skratta mer än på länge och scenkläderna av Ann Bonander Looft var väldigt fina.
Men som helhet? En förbryllande föreställning som så ofta på Stora scenen. Vad vill den? Vad ville regissören få fram. Jag säger som damen bakom mig. VAD handlade det om till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar