Än klappar hjärtan - och som jag grät

Jag vet inte om det är jag  som missuppfattat något jag läst. Men jag trodde Helena von Zweigbergk sa att hon med Än klappar hjärtan ville skriva en lyckligare bok än de smärtsamma relationsböckerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte längre här. Två bitande romaner om skilsmässa med stark igenkänning.
Så när jag nu idag, i alla fall nästan, stod på benen ville jag läsa!
Jag började på Än klappar hjärtan och jag hann inte långt förrän mina tårar började rinna.
Den här romanen handlar om tre systrar, deras män och barn och deras mamma i ett kritiskt och dramatiskt skede i livet. Plötsligt lossnar fördämningar, gamla hemligheter kommer fram i ljuset och det finns inte längre tid för förställningar och spel.

Så skickligt och inkännande skrivet och så underbart att möta en hel grupp människor och se livet ur deras olika perspektiv.
Jag tänker inte berätta vad den handlar om för jag vill själv inte ens läsa på böckernas baksida där texten så ofta förstör en känsligt uppbyggd intrig.

Men jag kan säga att jag blev så berörd och jag tycker Helena von Zweigbergk skrivit en smärtsamt fin  roman med temat hur hemligheter vi döljer för varandra ligger där och skaver, i åratal, decennier och ger skador djupt in i själen. Inte bara på dem hemligheterna direkt berör utan på hela familjer. Det handlar om hur viktigt det är att prata, att söka efter den ärlighet man kan. Och också att våga stå för den man är.
Så skenbart lätt det är att inbilla sig att man har monopol på sanningen som oftast är mångfacetterad som en kristall. Vi vill skydda våra liv, kanske av rädsla, kanske av feghet. Och det blir så fel.
I den här bokens prisma lyser och glöder det av olika människoöden som alla berör mig.

Och som jag grät ... Jag tycker ni ska läsa den!