Gloria, en film om ensamhet som gör mig sorgsen till mods

Paulina Garcia spelar huvudrollen i Gloria, en film om ensamhet och svårigheten att hitta en ärlig relation

En film om en ensamstående kvinna med vuxna barn som vill ha kärlek och spänning och sex i sitt liv? Det borde vara en film för mig.
Jag konstaterar först att det verkar roligt att vara singelkvinna 50+ i Santiago, det finns åtminstone trevliga dansbarer. Försök hitta det här. Hos oss finns bara nätet.
Men jag konstaterar lika snabbt att kavaljererna på barerna inte verkar roligare än nätkavaljererna här. Samma sliriga förhållningssätt till om de är gifta eller inte.  Ursäkta om jag är cynisk.

Paulina Garcia vann välförtjänt pris för bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Berlin i år för sin roll i Gloria. Filmen har blivit hyllad och ligger högt på biotoppen.
Men den är spretig i sitt anekdotiska berättande.Vad vill regissören berätta, undrar jag.


Recensionerna talar om  en härlig film om en kvinna som dansar och lever och raggar och har sex (underförstått trots sin ålder, 58). Gloria är smal och vältränad med snygga bröst och välrakat pubeshår - vad är det recensenterna häpnar över? De talar om en film som visar sex bland äldre med förslappade kroppar - kom igen hur fördomsfullt kan man se. (OK en av kavaljererna har maggördel). Men Glorias  vältränade och smala kropp kan väl ingen beskylla för att lida av åldrad slapphet? Eller man kanske i vissa recensenters ögon självklart är slapp vid  50+?

För mig är det en ganska sorglig film om ensamhet, Om att försöka få livet att fungera i en omgivning som inte är speciellt vänlig. Gloria har jobb, barn, vänner, en exman. Men hon är ändå ensam i sin fina våning. Till dansklubben går hon för att träffa någon. Vad hittar hon? En ruggigt sorglig figur. En synnerligen o-charmig man som bara är "nästan" skild. Det är nog ganska obegripligt att förstå vad hon faller för hos den mannen som ljuger och bedrar och inte klarar av ett ärligt förhållande.

Problemet med filmen är att den inte har någon riktning. Det är anekdotiska ganska löst knutna berättelser som skildrar delar av hennes liv. Mycket prat är det. Men den röda tråden är väldigt löst tvinnad.

Vi var överens om att det var förvirrande berättat, kompisen och jag. Men vi fastnade för olika saker. Jag tycker det är vansinnigt roligt att hon släpper ner en mans mobil i soppan när han oavbrutet talar med sin familj under deras romantiska  (hm...) träffar. Och jag älskar scenen då hon tar en färgrik hämnd - kan inte säga mer, spoilervarning.
Kompisen föll inte för de scenerna.
Månne jag har ett mer hämndlystet sinne än hon?

I slutscenen dansar Gloria vidare, ensam bland många. Underbar scen, tyckte någon. Tycker inte jag. På det hela taget en film som gjorde mig ganska sorgsen till mods. Lika svårt där som här att hitta en förtroendefull relation som innehåller både vänskap, kärlek och sex. För det är vad Gloria vill tror jag. Mycket mer än snabbsex efter ännu en danskväll.