Vårdar min lust så lågan inte ska slockna

En låga liten men stadig

Jag är i en period av uppladdning. Det är skönt efter det koma-läge jag tvingades inta när jag blev sjuk i höstas. När jag var sjuk förföll inte bara skrivandet, utan också hemmet, vad snabbt det går.
Nu återupprättar jag det. Jag kastar saker, jag städar skåp. Jag bär upp alla de fotolådor som fortfarande finns osorterade i källaren och gör fynd. Oframkallad rulle från yngsta barnets första vecka till exempel.

Allt medan detta sorterade och organiserande fortgår brinner en liten eld i mig. LUST!
Nej inte den lust ni kanske tänker på ... abbans!
Nej SKRIVlust.

Jag har några manus som ligger och jag tänker njutningsfullt och långsamt på dem. På intriger, på personer. men jag skriver inget än. Jag brukar ibland tvinga mig (minns när jag på nittiotalet arbetade heltid men skrev minst en egen bok om året plus en Emma Vall-bok). Då drevs jag av något annat.
Det är det jag börjar förstå nu.

Jag är varsammare med mig själv, jag är långsammare också. Ingen piska av något slag viner över mitt huvud. Det är förstås också ett problem för en som alltid arbetat under deadlinens hot. Om ingen tvingar så varför ... kan man fråga sig.
Det är där lusten kommer in. Men man måste bädda för den. Pyssla med den lite.
Det gör jag. Vårdar min lust så att lågan inte ska slockna.
Just nu brinner den med liten men stadig låga.