Vi ser dem varje dag i Stockholm, tiggarna från södra Europa. de sitter överallt, även nu, i snön. Vi har fått se bilder av hur de bor. En gång var jag stolt över att leva i ett land där man aldrig såg någon tigga. Där vi tog hand om varandra. Där ingen riskerade att frysa ihjäl i ett hus byggt av pappkartonger i skogen.Idag skyggar vi med blicken, maktlösa. För vad ska vi göra?
Något kan man göra i alla fall i väntan på att den förändringens vind i politiken vi önskar ska komma.
Så vi fyllde kassarna med kläder som vi i vårt överflöd inte behöver, Ellen och jag, vinterjackor, varma tröjor, skor och åkte till Högdalen idag. Där finns ett av de hemska lägren.
Det värmde mitt hjärta att vi var så många. Mängder av människor kom kånkande på kassar fyllda med varma kläder, filtar, liggunderlag. Bilar körde iväg med allt. Sedan sorterades det. Och överlämnades så småningom till behövande människor.
Vi var många. Det vi gör är en droppe i havet men ändå ett försök att ge värme.
Men vi kan inte ha det så här, jag är rasande över en politik som stöter ut människor, över dessa orättvisor. Över att människor dör i kylan i det land där det en gång inte fanns några tiggare.
Vi måste ha en förändring. Det är bara vi som kan skapa den.
Folkhemmet tillbaka!
Men VAD kan vi göra mer än rent livsuppehållande akuta åtgärder som de här? Problemet är ju inte främst hos oss - vi är dessa människors nödlösning. Det stora eländet finns ju i deras hemländer som redan får ordentligt med resurser och kraftiga påstötningar från EU för att börja rensa upp i gamla fördomsfulla system. HUR ska en politik hos oss se ut som råder bot på de förskräckliga levnadsvillkoren när de kommer till oss på arbetsresa, för det är ju så det är. Härbärgen? Bidrag? Jag känner mig helt rådlös faktiskt.
SvaraRaderaJag också, Cruella. men steg ett är i alla fall att byta regering så att de som makten haver pratar med min röst. Och under tiden kan man ju dela med sig av sitt överflöd i alla fall. Så tänker jag, rådlös också. Men rådlösheten får ju inte handlingsförlama ändå.
SvaraRaderaPå den tiden då inga tiggare fanns, fanns heller ingen fri rörlighet. Allra helst inte för dem som bodde öst om muren. Det är en helt annan värld i dag, på gott och på ont. Fri rörlighet och arbetskraftsinvandring är enorma frågor som rör vid välfärdens innersta kärna - för vem och hur mycket? På den frågan finns ju inget enkelt svar, inte heller i det rödgröna blocket.
SvaraRaderaNej sannerligen, det finns inte många svar. Inte heller i det rödgröna blocket. Men där finns ändå människor med samma grundvärderingar som jag och förhoppningsvis samma syn på solidaritet. Detta vackra slitna ord.
SvaraRaderaDitt inlägg, som uttrycker empati och medmänsklighet, inspirerar mig att se vad jag kan göra här och nu.Politiska förändringar är nödvändiga men det får inte hindra oss från att se behoven hos människor som lever i extremt utsatta situationer i dag och våga möta dem.
SvaraRaderagunilla
Tack Gunilla och jag håller med dig. Vi måste se människor i denna extrema nöd och tänka på hur vi kan vara till hjälp. Men det är något som händer nu - alltfler människor vill engagera sig. Som i lördags - hade jag inte varit i Högdalen hade jag varit med så många andra på demonstrationen mot de galna våldtäktsdomarna på Medborgarplatsen.
SvaraRaderaHåller med er alla…så lätt att gå förbi för det är så jobbigt och man vet inte riktigt vad man ska göra.
SvaraRaderaDet är ju så fruktansvärt på många platser i världen, inte minst med detta hemska krig i Syrien. Man kan hjälpa med pengar och som du nu med kläder och det finns ju även de som delar ut mat, men i grunden måste som Cruella säger starka politiska påtryckningar till på hemländerna. Tyvärr känner jag mig pessimistisk…men minns Lena Granhagen som sjöng "Låt oss ej förstummas i denna dystra tid"…massor av år sedan…men det gäller fortfarande.
Margareta, tror vi alla känner maktlöshet. Men kanske just därför var det viktigt för mig att inte bara förlamas utan ändå konkret göra något som också känns bättre än att ge pengar på gatan.
SvaraRadera