Blinkande stjärnor i taket och en älskad gosses lugna andetag intill mig

Stillsam kväll. Milton sitter  bredvid mig och löser Pettssons uppfinningar på min iPad. Det är väldigt kluriga uppfinningar och ett roligt spel. Han är lite trött och förkyld och vi gör stillsamma saker. Jag  är också litet trött. Vi lägger oss. Några sagor, sedan ska jag skriva dagens blogginlägg, med funderingar kring Senecas Om livets korthet.

Men jag läser sagor. Vi tittar på min nya lampa som ger lysande stjärnor i taket. Fin, tycker Milton. Han lägger sig tätt intill mig. Andas allt lugnare. Jag släcker lampan.

Jag tänker att nu, nu borde jag stiga upp ... det var något jag skulle skriva. Men den lilla människan intill mig andas lugnt. Jag andas i hans takt. Jag somnar.

Nu är klockan snart tolv och jag har vaknat. Vilken ljuvlighet att somna intill en liten människa som andas tryggt och mumlar: Eva, jag tycker om dig.

Vad det nu var jag skulle göra, vilka tankar jag nu skulle skriva ner ... allt försvann  med blinkande stjärnor i taket och en liten älskad gosses lugna andetag.

Vi sov i takt och jag tänker att ingenting kan vara viktigare än det.

I morgon är en ny dag, nya tankar. Den lille pojken försvinner hem och jag skriver.
Idag var hans dag.