Bridgets desperata jakt på en man att leva med - är det verkligen livets lycka?

Jag har läst Helen Fieldings tredje bok om Bridget Jones: Mad about the boy som den heter på klingande svenska (!). Darcy har dött, det får man veta direkt så det är ingen spoiler. Bridget med de två barnen börjar sakta komma ut i världen igen och ställs inför det stora problemet: Hur hittar man en man?
Vi får följa med på en svindlande färd med Twitter,  nätdejting, usla råd från desperata vänner, misslyckade försök. Till slut hittar hon Roxter, en viril trettioåring som tyvärr  inte har en tidsmaskin för att anpassa åldrarna till varandra.
Det är mycket skämtande om fjärt och fis - inte så kul tycker jag. Och kräks och löss.
Bridget är som hon brukar, det ändrar ingen ålder, skönt nog. Lite för mycket, för oorganiserad, spontan och direkt.

Vem känner inte igen sig i hennes försök att få pusselbitarna i livet att passa ihop när det ständigt är någon pusselbit som fattas!

Det är en bitvis ömsint rolig beskrivning av en ensam tvåbarnsmammas försök att få ihop sitt liv.

Been there, done that, kan jag väl säga och minns en kort desperat period av sökande efter en man att dela livet med efter skilsmässan.
Egentligen borde ju min energi mer ha  riktats till att undersöka hur jag ska kunna leva livet med mig själv. Det tog några år och några fruktansvärt misslyckade dejter och relationer att inse det.

Jag känner igen mig i Bridgets liv där det är sådant fokus på att man bara MÅSTE hitta en MAN.
Och tycker slutet är för schablonmäsigt, för förutsägbart och trist konventionellt.
Men det får ni se själva när ni läser boken. För det gör nog många.