Micke Leijnegard, leder Mästarnas Mästare, lugnt och övertygande, vänligt och aldrig flåsigt. |
Det började av en slump. Klart jag inte skulle se ett sportprogram. Det är det sista jag väljer. Men jag slösåg och blev totalt gripen av engagemanget och viljan att segra hos mästarna.
Nu ser jag alla program. Och det är otroligt spännande. Och berörande, det hade jag inte trott.
Men det är roligt att se både tävlingarna och klippen från deras idottskarriärer som är fantastiska. Det är också så fint att se hur engagerade de är av varandras prestationer och hur ödmjukt och vänligt de talar om dessa otroliga bedrifter.
I vanliga fall är det så att jag avskyr idrottsprogram - alltså att de tar så oproportionerligt mycket tid i vanlig teve. Jag suckar ofta över att inte idrotten kan finnas blott och enbart i särskilda kanlaer. Fotboll, hockey, OS, VM allt är lika ointressant för mig.
Jag är inte ens särskilt nationalistisk. Det viktiga är inte att Sverige vinner och jag fattar inte hur vrålande människor målar ansiktet blågult och bara tycker att Sverige måste vinna.
Det finns minst lika många människor i Sverige som är intresserade av kultur, teater, litteratur. Tänk om de fick lika mycket tevetid för sina intressen som de som är intresserade av idrott får. Ny premiär på Dramaten, nya böcker som kommer. Stora paneler som diskuterar. Nyhetsrapportering om det. I stället är det försumlig tid som går till kultur. Tråkigt är det.
Men Mästarnas Mästare ser jag.
Den enda jag inte gillar är Nattkampen, det blir så orättvist. Varför kan inte helt enkelt bara sämste åka ut, det blir lika spännande.
Även jag följer Mästarnas mästare med intresse. Det är precis som du beskriver det. Berörande och rörande och de flesta av idrottarna är väldigt ödmjuka. Det har funnits någon någongång, inget namn nämnt:), men det är förstås undantaget som bekräftar regeln.
SvaraRaderaKultur får nästan alltid stryka på foten i jämförelse med idrott. Så är det bara, tyvärr.
Märkligt nog, för kultur mår vi alla bra av och den borde få kosta mycket mera än vad den gör.
Mästarnas mästare är jättespännande och jag är inte heller nån som sitter och vrålar (så ofta, mest sommaren -94) -- i alla fall inte offentligt.
SvaraRaderaOch vilken reklamplats för Kroatien! Man vill ju bums dit!
Pettas, ja det är en källa till outgrundlig förvåning att kultur inte får kosta och inte synas tillräckligt mycket!
SvaraRaderaJag gillar precis som du ödmjukheten och deras uppriktiga beundran för varandras prestationer1
Cecilia, det ser alldeles underbart ut. Jag minns en sommar på en ö med det lustiga namnet Krk, otroligt vackert!
SvaraRaderaDet är ett av de svenska programmen vi följer här också. Och jag kan bara hålla med. Det är ett program du kan se utan att vara idrottsintresserad, fast det är klart, lite kul är det ju att sitta och komma ihåg ögonblicken de återupplever där i soffan framför teven.
SvaraRaderaMarina, javisst och extrakul är det att de hur lyckliga mästarna blir när de återupplever ÖGONBLICKEN - det är fint.
SvaraRadera