Om påskkärringar och teknikstress - livet på ön

 

Påsk och söta påskkärringar dyker upp. I höstas blev jag beklämd när några barn ringde på vid Halloween. De bara tittade på mig, sträckte fram händerna och skrek sitt Trick or treat.
Jag blev beklämd för det var så tråkigt bara tiggeri och de blev inte ens särskilt nöjda med godiset de fick.
Om man nu är utklädd och knackar på så tycker jag man gör något kul, sjunger en sång, skojar lite eller ger kort man gjort själv. Att vara påskkärring är verkligen inte bara att tigga. Eller är jag för sträng?

Påskkärringarna idag var gulliga, de hade gjort små fina påskkort, de var glada och fnittriga och utklädda. När de fick karamellskålen hällde de inte över godiset i korgen utan tog några bitar var.

Jag funderar på det där med påskkärringar. Vi var fullständigt orädda som barn när vi gick runt och knackade på. Jag var trygg när min barn gick runt i Enskede. Hur trygg skulle jag vara idag? Inte skulle jag vilja  att de ringde på hos okända av många olika anledningar.

Jag nästan grät när ingen dator fungerade i kväll.
Jag hade glömt den sladd jag använder för uppkoppling. Sonen tittade undrande på mig och frågade ytterligare en gång varför jag inte använder min iPhone för uppkoppling. Han visade mig och det var så enkelt att jag skäms för hur mycket jag betalat för onödiga uppkopplingar - när det kan vara så enkelt.

Denna ständiga kamp för att begripa all ny teknik och ta till sig det med öppet sinne i stället för att bara sluta lyssna och inte ta in. Jag tror det är så nyttigt att hela tiden lära ... men ändå, ibland blir det mycket.