Igår när Annica kom förbi - vi har ju hus på samma ö - fick hon ett gott skratt. Jag satt i soffan nästan hela jag insvept i den svenska flaggan som brukar vaja så fint på min flaggstång.
Nej det var ingen nationalistisk yra utan bara flaggan som blivit helt trasig och fransig i kanten. Sonen vägrar hissa en trasig flagga så med mina bristande sykunskaper försökte jag sy ihop den.
Minns ni slöjden?
Vi fick sy för hand: ett jättelikt örngott med små små stygn, babykläder, en grov linnehandduk. Brodera våra namn på en påse och jag svor över mina tretton bokstäver. Fruktansvärt oinspirerande.
Syfröken var brutal. En gång i sexan hade vi läppstift på oss på lektionen. Då fick vi ställa upp på led framför tvättstället och gnugga bort det. Det kanske är sådana saker som gjorde att jag aldrig blev bra på att sy?
Alla dessa meningslösa saker som skulle utföras för att de skulle utföras. Det har jag aldrig gillat.
Nu ska jag hissa flaggan och hoppas att stygnen håller i blåsten!
Varför var syslöjdsfröknarna så hemska? Jag avskydde syslöjd och det var som om de fröknar jag hade kände det på sig. De hjälpte bara de duktiga, oss andra var de allmänt otrevliga emot. Känslan sitter kvar, jag avskyr fortfarande att sy. Hoppas du fick ordning på din flagga!
SvaraRadera