Gamla minnen kom tillbaka till mig de senaste dagarna av en svår period i mitt liv.
En journalist ville prata med mig om något jag skrivit, det var ett bra tag sedan, men det handlade om hur vänner sviker och försvinner när man skiljer sig. Det var väldigt plågsamt för mig under flera år efter skilsmässan.
Plötsligt var jag ersatt på de fester jag brukade vara bjuden till av min exmans nya kvinna. Det var om om jag upphörde att finnas för en del människor i min omgivning som jag räknat som mina nära vänner. Det var en hemsk och märklig upplevelse som jag tyvärr delar med många av mina frånskilda väninnor. Som om vi var farliga, som om skilsmässor smittade. Som om jag blivit en kvinna på jakt efter nya man. Det var jag inte, jag var mest på jakt efter mig själv.
Allt var förvirrande, tur att jag hade mina närmaste vänner och min familj och snälla grannar. Det var jobbigt nog ändå att hitta nya sätt att leva, att efter många år som del i ett vi vara ett jag.
Nåväl, nu har jag det på distans och kan prata om det. Men minnena bubblade upp idag när vi tog bilder och pratade om det
Det är några år sedan nu, men en av mina bästa vänner gick igenom en skilsmässa och jag vet att just de här tankarna var hennes värsta farhågor. Vi spenderade många nätter med att prata, men det som i hennes fall skilde sig från ditt, var att där "försvann maken" och stannade i den nya kvinnans umgängeskrets. Lite jobbigt blev det ändå på något vis för oss allihop, eftersom vi "miste" en bra kompis, vilken jag kan sakna fortfarande, så skilsmässor sätter verkligen spår i omgivningen på många sätt...
SvaraRaderaJag vet! Och det som upprörde mig mest var att en del trodde att de måste välja mellan oss, som om det var omöjligt att bjuda oss båda. Om det var jobbigt att gå båda, kunde vi väl få bestämma själva.
SvaraRaderaFörstår att det blir svårt. En av mina bästa vänner skiljde sig för ett antal år sen, men vi fortsatte umgås med hans ex också. Men vi har aldrig några "stora" tillställningar,hade vi haft det skulle det blivit knepigt tror jag...
SvaraRaderaMinns när jag bjöd in två kompisar till något evenemang, när jag bodde i USA. De hade skilt sig och blev både förvånade och rörda att jag kunde tänka mig att bjuda båda. Alla andra väljer bort en av oss, sade kvinnan, "but you are so wonderfully European". Senare i livet har jag förstått (också genom egna erfarenheter) att det nog inte är så vanligt i Europa heller att man faktiskt anstränger sig för att behålla båda som kompisar om de skiljer sig.
SvaraRaderaDet där har jag också upplevt när jag skiljde mig från min första make. Man blir väldigt ensam och på ett sätt som man inte kan ana. Några av mina frånskilda väninnor hade samma erfarenhet.
SvaraRaderaKonstigt nog så uppstod rädslor hos de gamla, nu f.d. vännerna De vet inte hur de skulle hantera den nya situationen. Min förra make blev bortbjuden och lite extra omhuldad och då kunde man inte bjuda mig. Vi var vänner, är vänner och kunde gott ha varit på samma kalas men....Ja. Det gör ont ett tag. Sen går man vidare med nya insikter
Jag undrar om en man drabbas på samma sätt…När Christer separerade ställde alla grannkvinnor upp, tog hand om barnen, gjorde goda middagar, han bjöds hela tiden in…när jag blev ensam däremot, blev jag ensam…
SvaraRaderavisst, jag hade vänner, men inte blev jag hembjuden så ofta, åtminstone inte när det var parmiddagar… Det är ofta kvinnorna som håller i det sociala livet och en ensam kvinna verkar vara mer hotfull än en ensam man…Det är sorgligt men sant!
Marina, jag tror också att skilsmässor i vänkretsen blir hotfulla, något man är rädd för kommer i ens närhet ...
SvaraRaderaMargareta, jag vet precis och det gjorde mig också så upprörd att vi själva inte kunde få fatta de besluten! Det var en enda vän som ringde och sa att nu bjuder jag er båda, ni får själva bestämma hur ni gör! Den vännen högaktar jag. Hen är fortfarande vän till oss båda.
SvaraRaderaBosse, visst det är ju jobbigt! Men det är svårt att bli bortvald utan att någon frågar, fint att du fortsätter umgås med båda!
SvaraRaderaKarin, man tycker att vi borde ha kommit längre, att vi borde vara så som dina amerikanska vänner tyckte att du var!
SvaraRaderaPettas, man går vidare , lite klokare kanske, också lite besviken. Det är bara så märkligt att det här händer så många kvinnor Att vi tydligen är så hotfulla som ensamma - eller att vi tydligen ska klara oss själva?
SvaraRaderaMargareta, jag hör få män ta upp dessa frågor, och jag ser att ensamma män gärna blir bjudna på alla olika slags fester. Medan en ensam kvinna på något sätt rubbar ordningen ... Sorgligt är det. Det är väl som Ulla Isaksson sa: Vi får resa oss upp igen, skaka ut kjolarna och vandra vidare.
SvaraRadera