... bland det värsta du kan göra mot en medmänniska

När jag var liten hade jag en docka. Lena hette hon. En enda. Jag var så rädd för att Lena skulle bli olycklig om jag skaffade flera dockor.
Snacka om att vara monogam.
Det finns ett ämne jag har så svårt att släppa: Otrohet.
Antagligen är jag av någon anledning väldigt monogam för jag kan inte riktigt förstå hur man kan svika någon man lovat älska och hur man kan leva med den lögnen.

Så här skrev Annika Borg, den kloka prästen, en gång:
"Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt ansvaret hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

De orden hade jag flera år på en lapp i min plånbok. Inte nu sedan länge. Behöver inte orden. Har bara kvar ett ärr i mitt hjärta. Det blöder inte längre. Men jag lider av svår tillitsbrist.

Häromdagen, när jag väntade på att få klippa håret, läste jag några  ord i en intervju med Per Holknekt som jag skrev upp på en ny lapp och la i väskan:

"Jag har bedragit min fru, vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam jag inte kommer ifrån hur jag än försöker."