Ida - en vacker sorgsen svartvit film som gjorde mig besviken

Det är märkligt ibland hur en film som lovordas av alla inte alls väcker samma entusiasm hos mig. Jag hade stora förväntningar på Ida, den polska filmen av Pawel Pawlikowski ett svartvitt drama om Polens sextiotal.

Ida visar ett sorgligt höstgrått Polen med sorgsna människor. Filmat i svartvitt med  autentiskt ljus. Ida är beredd att avge klosterlöfte som nunna när hon får veta att hon har en släkting i livet. En moster. Abbedissan uppmanar henne att söka upp henne innan hon avger sina löften. Där hos den desillusionerade mostern får Ida veta att hennes släkt är judisk, de båda ger sig ut på en smärtsam resa för att få veta vilket grymt öde släkten mötte.
Filmen är dystert  vacker och kvävande sorgsen. Det hade kunnat vara okej för mig.
Om filmen hade slutat fem minuter innan den gjorde det.
Jag vill inte berätta slutet, så klart.
Men slutet gjorde att filmen föll ihop till en stor besvikelse för mig. Det var inte trovärdigt - och det var riktigt sorgligt
Helt säkert är det många som inte tycker så. Men det gör jag och oj vad besviken jag blev.