 |
| Vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans |
Jag tycker om att vakna till frukostljud. E2 är på jobb i huvudkommunen och bor hos mig. Älskar att äta frukost ihop, ventilera dagens och gårdagens händelser med min synnerligen kloka dotter. Samtalen med henne tvingar mig att tänka till en gång till över händelser och livsfrågor. Härlig start på morgonen.
En rolig förfrågan om ett bokprojekt kom i min mejl.
I kväll ska jag äta musslor med bästa Annica och prata skrivande och liv. Det är så viktigt med vänner. Igår satt Ulla, min vän sedan länge länge och jag på Urban Deli i timmar och pratet mellan oss tar aldrig slut. Vi bara fortsätter på en rad trådar, vi skrattar, vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans, jag har nog visat bilden förut, av oss i Paris, länge sen. Men här får ni se den igen. Älskar den bilden. Vänner, det viktigaste.
Annars är jag lite långsam och inte så fokuserad på snabba resultat. Vet inte vad det beror på. Jag jagar inte efter att böckerna jag skriver på snabbt ska bli utgivna, jagar mer efter en känsla av tillfredsställelse med hur skrivandet framskrider med målet att jag, den första läsaren ska bli nöjd.
Utanför småregnar det. Jag älskar att snön regnar bort. Jag älskar grå asfalt utan snö.
Känner igen det där att njuta av de vuxna barnen, samtalen. Älskar inte att snön regnar bort. Snö, när den förvandlar hela världen (kanske var att ta i) är det vackraste jag vet nästan. Det där långsamma... Tror att det är något att eftersträva faktiskt. Åtminstone tänker jag så nu för tiden.
SvaraRaderaEva! jag älskar att det snöar!! Oh vilket härligt kort från Paris! och så söt du är! Frukost med dottern har jag nu haft i flera veckor…inte så mycket möjlighet att sitta och samtala förstås... men det har vi tagit igen på kvällen. Hon är också så klok, min allra bästa vän. Ser fram emot att så småningom få läsa något av dig!
SvaraRaderaAnna, det där långsamma ... det är viktigt. Jag har haft/hsr ofta för bråttom. Försöker nu träna på eftertanke och de tär inte helt lätt. När det gäller snö är jag ett hopplöst fall. Kära släkten i norr har gett upp om mig.
SvaraRaderaMargareta, jag önskar jag kunde älska snö, jag förstår hur det kan upplevas men blir bara dyster. Men som Milton säger: Du blir glad för min skulle eller hur? Och det blir jag ju då.
SvaraRaderaVad härligt med dotter och barnbarnsbesök så länge, blir tomt när de åker förstår jag!
Manus finns det ... när mina manus blir böcker får vi se! Plötsligt händer det :)
Eva, jag älskar också den här bilden!
SvaraRaderaVilken kraft vi hade tillsammans då när det begav sig och allt var möjligt!
Bäst är att det fortfarande känns så när vi ses.
Vi måste träffas oftare!
Kram Ulla
Fina mamma! Älskar verkligen att sitta och prata med dig. Du är så klok och vis. Och så tänker vi ibland lite olika så båda blir utmanade. Längtar efter dig!
SvaraRaderaE2