Mer om mig och skrivandet

fredag 6 mars 2015

Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin
Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.

11 kommentarer:

  1. Vilken fantastisk bild, Ewa. Jag vet inte vad "pretto" betyder - din längtan till Paris (ett Paris som kanske inte finns längre) delar jag

    SvaraRadera
  2. Jag har också ett "eget" Paris inom mig. Förstår hur du tänker. Staden har inte samma lockelse på mig längre. Jag längtar efter något som inte längre finns. Fin bild på dig förresten.

    SvaraRadera
  3. Ouelle beauté! allt förändras…men inte våra minnen!

    SvaraRadera
  4. Härligt att hitta hit till din blogg igen tack vare Blogg100! :)

    Jag var i Paris för allra första gången i somras och när jag stod uppe på MontMartre strax innan skymningen och såg ut över staden som bredde ut sig hela vägen bort mot horisonten, så blev jag kort och gott förälskad! En fantastisk känsla.

    Så fin bild på dig!

    Allt gott! /Anna-Karin

    SvaraRadera
  5. Jag har inget eget speciellt förhållande till Paris men föreställer mig att det vackra fotografiet förmedlar ett uttryck av en parisisk politisk och existentiell stämning från slutet av 1960-talet.
    Gunilla

    SvaraRadera
  6. Tack beskrivarblogg, välkommen! Du fick mig att tänka till, varför säger jag att det jag känner är pretentiöst? Måste vara min prägling i Sundsvall i barndomen om att "du ska inte tro att du är något" ... det sitter djupt i mig!

    SvaraRadera
  7. Tack Ingela! Visst är det en märklig känsla att längta efter något som betytt så mycket - men som kanske inte längre finns

    SvaraRadera
  8. Tack Ingela! Visst är det en märklig känsla att längta efter något som betytt så mycket - men som kanske inte längre finns

    SvaraRadera
  9. Margareta! Och minnena finns inom, som en skatt att ta fram ibland och njuta av!

    SvaraRadera
  10. Anna-Karin, tack och välkommen tillbaka! Jag läste dina rapporter från Paris, det var härligt. Staden som ligger som en kärlek och en saknad i mitt sinne, för evigt.

    SvaraRadera
  11. Gunilla, vilken fin beskrivning av bilden. Jag ville så på den bilden vara en del av det Paris jag älskade.

    SvaraRadera