Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin

Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.