Dags att tömma på gammalt skräp och solkiga minnen, putsa, se klarare

Fönstret förtejpat med färg över. Dyster utsikt

Skyddsplasten borta, ser klarare

Den friska luften drar genom min lägenhet, äntligen är tejpen borta från några fönster  och vi får vädra.

Skulle behöva en liten vädringskanal i mitt sinne också. Slussa bort gamla dåliga minnen av saker som varit, människor som passerat och tagit nya vägar.
Stigit ur mitt liv och startat ett nytt någon annanstans utan mig.

Spåren finns kvar så det är dags att sopa och göra rent i hjärnvindlingarna, tömma dem på gammalt skräp och solkiga minnen.

Gå vidare i tillvaron med steg som blir lättare av att barlasten dumpats.
Se klarare. Se ut.
Inte blicka bakåt.
Frisk luft. Inget gammalt damm som virvlar i vrårna.

Barndeckarskrivande på dagen och grym italiensk film på kvällen

Tisdag härlig dag.
Annica och jag arbetade med manuset till den barndeckare vi skriver med en underbar femteklass i Bredsand utanför Sundsvall. Medan vi satt hos mig och sammanställde manuset droppade det in nya rafflande välskrivna hjärteknipande texter från våra kloka barn där i klassen.

Som en röd tråd genom boken går en spännande dagbok. Vi har  huvudpersoner som är modiga och kloka och ... ja det blir en bra bok om vi nu kan hitta sätt att trycka den så den blir så snygg som barnen förtjänar.
Egentligen tycker jag att det borde finnas många i Sundsvall som skulle vilja ställa upp på detta. Ett sätt för SCA att visa att de bryr sig om människorna i den trakt där de verkar?
Nä, det är inte mitt ansvar men tankarna springer iväg.... Ibland finns det så mycket pengar, andra gånger, till viktigare projekt inga alls.
Men den här boken kommer att tryckas! Och nu ska jag snart ge mig in i texterna igen om Saga, Aris och Alex i Bredsand.

Efter skrivarbetet igår gick jag på bio och såg en så inspirerande italiensk film som jag vill rekommendera: Girighetens pris  av Paolo Virzi är en intensiv thriller om skuld och begär i en tid av skenande kapitalism och korruption. Den var Italiens officiella Oscarsbidrag 2015. En thriller i många lager, med två familjer som på olika sätt drabbas av den ekonomiska politiken, med kärlek och passion sett ur olika personers perspektiv.
Jag satt oavbrutet fängslad av Girighetens pris, som utspelar sig under vintern i Norditalien. Två familjers öden knyts samman genom en brutal trafikolycka. Vem satt  bakom ratten, och spelar det någon roll om förövaren är fattig eller rik? 
Vem är ond, vem är god? Vad är man beredd att offra för pengar. Och makt? Och kan det finnas kärlek. Trots allt? 
Se den, är mitt tips!

Kvällen avslutades med en intensivt god hamburgare på den italienska restaurangen Jamies Italian (alltså en Jaime Oliver-restaurang). Supergott och otroligt gullig personal. Vi trivdes.

Måndag och idag har livet snurrat fort

Idag har livet snurrat fort. Först var det lugnt. Vi var på Fjärilshuset i Haga, jag Emil, Milton och lilla Edith.
Galet dyrt, tycker jag, med 150 kronor för vuxen och 70 för en femåring. Vilka familjer har råd med det? Dessutom vill man fika och det är inte heller precis billigt.
Det är fint att gå runt på museet i regnskogar och bland fjärilar, fast idag var det ganska få. Vithajar och fiskar fanns det också.
Vid utgången snubblar man rakt in i en stor leksaksshop, det är som godis vid kassan i mataffären. Vill ha! Tveksamt många vapenleksaker tyckte jag, till slut blev det piratpennor.

Emil och Milton drog iväg på hans livs första fotbollsträning (Hammarby) och Edith stannade hos mig.
Tänk att ett antal plastbunkar med lock kan vara så kul för en ettåring. Jag indoktrinerar henne med fransk musik när hon är här, precis som jag en gång gjorde med Milton. Det verkar hon gilla. Hon blir lugn och glad av den, precis som jag blir. (Jag har en lista med mina franska favoriter på Spotify).

Medan allt detta hände bestämdes det på dotter  E1:s arbetsplats att hon skulle dra iväg snabbt - idag - till Sicilien för att bevaka flyktingkatastrofen.
Ett svårt och tungt uppdrag.
Men E1 har sedan många år följt med i vad som händer i flyktingfrågan, dessutom pratar hon flytande italienska. Det är klart att hon är så rätt person att göra detta.
Men mina tankar är med henne.

Det är en så overkligt grym situation att skildra och möta.

Nära i mitt minne, länge sen i antal år

Foto: Christophe Laurentin

Igår intensivt närvarande tillsammans med den lilla människan i mitt liv.
Idag intensivt närvarande i mitt förflutna. Som jag kanske skriver om i någon slags romanform. Som jag vistas i. Och då kommer pusselbitarna. Nästan magiskt. Som när man är i en bokhandel och ögonen faller just på en kanske undanskymd bok som är precis det man letar och behöver just då.

I natt kom en sådan pusselbit från  Frankrike. Christophe, min vän sen så länge. Enastående fotograf. Vi delade en så viktig tid, var vänner.

I mitt sinne är han tjugo och vi är nästan jämnåriga och har livet framför oss. Kanske är den känslan lika verklig som den något sorgligare verkligheten att det mesta av livet ligger bakom oss. Men varför tänka på det.

I natt kom ett mail, en bild från Christophe som jag aldrig förut sett.
Där är jag.
Och min Leif, mannen i mitt liv då och där. Och vår gamle vän Jacques Arnault, sedan länge död. En gång en klok vittberest journalist på franska kommunisttidningen L´Humanité. Jag tyckte han var oerhört gammal. Nu är jag äldre än han var då.

Så länge sen. Så nära. Jag faller i minnets svindlande vindlingar långt bort, långt ner. Väldigt nära.

Rapport om blommor, båtkojor och blå snubbeltråd

Vi var i Kungsan igår och såg på de blommande körsbärsträden. Det är tradition för Milton och mig. Vi var där på hans treårsdag, då var föräldrarna i New York och vi var ensamma.
Vi var där när han var fyra och nu när han är en stor kille på fem år. Det var lite bedrövligt för det regnade och träden slokade lite. Glassen fick ätas inomhus. Man får nämligen alltid glass när man första gången för året ser träden blomma. Det har vi bestämt.

Sedan åkte vi hem och skapade en båtkoja. Vi tog min tjocka bäddmadrass, drog in den i vardagsrummet, la på massor med kuddar täcken och filtar och se, det blev en kajuta för oss att sova i. Det gick okej att sova där men min lille prins på ärten tyckte det var lite hårt.

Sängbåten är ute på vift idag också. Inspirerad av Mästarnas Mästare (som vi såg igår kväll alldeles för sent, förlåt föräldrar men vi älskar det programmet) har kaptenen lagt elektriska trådar (ett blått garnnystan) runt hela vardagsrummet som eventuella tjuvar ska snubbla på när/om de kommer.

Fullt upp att göra alltså. Så småningom går den lille mannen hem och då ska jag ta fram min bokföring! Och kanske befria hemmet från snubbeltråd.

Ja här sitter jag i mitt kök och arbetar

Jag har ett arbetsrum, men jag gillar så att sitta vid mitt köksbord,

Känner mig lite lessen idag, Fick veta att en fin liten pojke jag nyligen träffade på en skola råkat ut för en allvarlig bilolycka och nu ligger på sjukhus svårt skadad. Bilen kördes av hans bror, bara 16 år, berättar tidningen.
Det var som en skugga över min dag. Vi lever under så olika villkor i vårt land. En del har det riktigt svårt.

Själv sitter jag här vid mitt köksbord och bara arbetar och arbetar med mina texter. Jag läser, läser om, korrigerar, skriver till.
Det är nästan märkligt hur man kan arbeta länge länge med en text och hela tiden finna nya djup, nya fel, nya konstiga formuleringar. Och att det faktiskt är riktigt roligt att putsa och putsa!!

Utanför mitt fönster på fjärde våningen kliver det omkring en massa byggkillar. De borrar och murar och målar och det är nästan trivsamt. Jag har liksom jobbakompisar utanför mitt fönster.

Livet i en jättekondom när våren spirar

Jag fick igår en stark känsla av att jag lever i en jättekondom när jag tittar ut genom mina igenplastade fönster utan att se annat än konturer av byggnadsarbetare som går omkring utanför fönstren på fjärde våningen. Lätt surrealistisk känsla. Över hela huset hänger någon slags vita plastskynken också och jag längtar efter min balkong.
Men det här är bara ett övergående besvär, jag står ut helt enkelt. Däremot är jag inte tacksam som jag uppmanades att vara av någon granne. Varför ska jag vara tacksam för att JM efter tio åt tvingas åtgärda det slarv de gjorde när de byggde husen? Tacksam kan jag ju däremot vara över att vi har en så energisk styrelse som inte gav upp kampen utan tvingade fram en uppgörelse där JM tar kostnaden för sitt slarv.
Det var tufft jobbat!
Byggslarvet i lägenheterna går det inte att göra något åt annat än individuellt, golvvärmen som inte finns och icke fungerande köksfläktar med mera. Ack ja, JM så kortsiktigt med slarv. Inte bra för ryktet alls.

När jag stiger ut ur plasten och andas den friska luften, ser all grönska som spirar och alla uteserveringar som växer upp ur den ännu kalla jorden blir jag så glad.
Hallå! Det är vår!

Mina härliga kloka fina bloggkompisar

Fr v Victor Estby, Jane Morén, jag, Annika Estassy, Jenny Lindgren Foto: Eva Bergsten Sundberg

Här är vi! Ett gäng som träffats regelbundet på bloggen i över sex år nu. I början bloggade vi flitigt och det var rena kicken att öppna sin nystartade blogg och hitta fantastiska inlägg från dessa kloka roliga välskrivande personer. Jag har lånat bilderna från Eva Bergsten Sundberg
Några hade jag träffat, inte alla, så det var en fröjd att ses och inse att alla är lika underbara IRL som på bloggen.
Numera bloggar vi i lite olika omfattning.
Men vi ses då och då, hör av varandra och följer med i vad som händer i våra liv. Vilken härlig grupp, så glad att jag träffade och träffar dem. Igår sågs vi på Ritorno, ett härligt klassiskt café.

PS: Ni ser väl vem som sitter vid bordet intill? Ja, Jonas Hassen Khemiri och jag hoppas att han bara blev uppmuntrad i sitt flitiga arbete av våra glada skratt!

Konserverad frukt i stället för påskägg

E2 kom hem från lång resa långt bort idag och jag är så lättad. Alltid denna oro innan planet landat och man får ett telefonsamtal: Jag har landat nu!
Inte går det över för att barnen växer, mina barn är de alltid ändå och jag är en orolig mamma.
Men idag har vi samlats alla. Min lille assistent bestämde att E2 måste få påskägg och skattjakt, assistenten krävde rim på skattjaktslapparna och det är så kul.

Jag minns inte att vi hade skattjakt när jag var liten efter påskägg, nog fick vi påskägg för det mesta men utan att behöva leta. Nu är det halva nöjet.
Men jag minns en påsk. Jag vet inte vad det tog åt mina så snälla föräldrar men de tyckte att påskägg var väl inte så nyttigt, i stället fick vi varsin burk konserverad frukt, min bror och jag.
Besvikelsen kan enbart jämföras med den jul när det ena paketet efter det andra innehöll ... underbyxor (vi sa inte trosor på den tiden). Konstiga paket till en förväntansfull femåring.

Men man får väl ändå säga att om barndomstrauman inte är värre än så då var nog barndomen helt okej?

Välkommen, fira påsk med oss, så här gör vi

Assistentens far syns på tavlan under pilen som Romeo tillsammans med Julia, Frida Hallgren, bild Stina Eidem

Assistentens påskpresent, hela världen i sin hand

Med min assistent Milton förbereder jag nu familjens påskmiddag. Oj vilken ordning säger jag bara. Vi har pilar som pekar in vilken väg gästerna ska gå. På pilarna står det välkommen. Sen finns anvisningar om var gästerna ska sitta och dessutom har vi gömt paket till alla deltagare. Assistenten själv vet inte att han ska få leta efter det ägg påskharen gömt här till honom.

Nu ska vi göra placeringskort till alla. Vid varje tallrik ska ligga ett chokladägg i fint papper, han är bekymrad eftersom hans pappa inte vill att han ska ta godis idag.
Det blir svårt. Men vi har döpt om äggen till dessertägg för att vara på den säkra sidan.

Två påskkäringar som vill vara anonyma

Djupt inne i ett manus, i två världar

Glad påsk denna långfredag som en gång i min barndom var årets tråkigaste dag.
Idag städar jag glädjefullt, jag har varit på vift ett tag och högarna har samlats på golvet och dammet i hörnen. Det är en fröjd att städa ibland.
Snart kommer min lille påskman, då blir det mera lek.

Jag är djupt inne i ett manus och lever i två tider, den där boken utspelar sig och här. Ibland vet jag inte vilken värld som är mest verklig.
Jag har inte mycket kraft till något annat märker jag.

Det är lite förvånande och samtidigt härligt att så drunkna i ord.

Jag kommer tillbaka men är lite mer sporadisk ett tag.
Glada varma tankar!