Nära i mitt minne, länge sen i antal år

Foto: Christophe Laurentin

Igår intensivt närvarande tillsammans med den lilla människan i mitt liv.
Idag intensivt närvarande i mitt förflutna. Som jag kanske skriver om i någon slags romanform. Som jag vistas i. Och då kommer pusselbitarna. Nästan magiskt. Som när man är i en bokhandel och ögonen faller just på en kanske undanskymd bok som är precis det man letar och behöver just då.

I natt kom en sådan pusselbit från  Frankrike. Christophe, min vän sen så länge. Enastående fotograf. Vi delade en så viktig tid, var vänner.

I mitt sinne är han tjugo och vi är nästan jämnåriga och har livet framför oss. Kanske är den känslan lika verklig som den något sorgligare verkligheten att det mesta av livet ligger bakom oss. Men varför tänka på det.

I natt kom ett mail, en bild från Christophe som jag aldrig förut sett.
Där är jag.
Och min Leif, mannen i mitt liv då och där. Och vår gamle vän Jacques Arnault, sedan länge död. En gång en klok vittberest journalist på franska kommunisttidningen L´Humanité. Jag tyckte han var oerhört gammal. Nu är jag äldre än han var då.

Så länge sen. Så nära. Jag faller i minnets svindlande vindlingar långt bort, långt ner. Väldigt nära.