Det blev tyst i hemmet men så kom Lilla E

Lilla E gillar böcker

Vad tyst det blev i hemmet.
E2 i New York. Lille M i Frankrike med sin mamma. Från liv och rörelse stillnade världen. Men bara för en stund. Lilla E:s pappa arbetade i helgen och Lilla E var hos mig. Hon är otroligt mysig och glad att umgås med. Hennes språk är en alldeles egen sort som inte går riktigt att förstå än. Hon försöker använda begreppet: La! och pekar bestämt när jag inte fattar. Betyder det glass eller betyder det borsta tänderna en gång till?
Borsta tänderna är nog det roligaste hon vet. Hon pekar energiskt på borste och tandkräm och säger La! Pekar på vattenkranen som måste rinna.
Vi läser så¨klart. På bilden storebrors favoritbok från samma ålder: Nicke Nyfiken på zoo. Vet inte hur många gånger jag läste den för honom.
Barn alltså! Finns inget bättre. Jag ligger bredvid lilla E när hon vaknar efter att ha sovit middag, hon tittar, hon skrattar, hon kramas, hon busar. Alldeles ljuvligt.

Tillsammans är vi tidlösa för vad är ålder när det glittrar i ögon som möts

Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två  eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.

Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.

Efter skilsmässan: Det var tufft men livet går vidare med nya varma vänner

Senaste numret av Må bra

Det finns svåra perioder i livet. Jag hade en sådan för cirka tio år sedan. Insikten att min man ännu en gång gått bakom min rygg, att alla löften var tomma och utan innehåll och att jag var så lurad nästan knäckte mig. Men denna gång bestämde jag mig för att själv ta kontrollen över mitt liv. Jag skiljde mig. Våra barn var ganska stora då. Så jag och den yngsta bodde kvar. Omställningen var smärtsam, insikten om sveket gjorde så ont. Men jag tänkte att det var bra att bo kvar i min trygga miljö där jag hade vänner. Trodde jag,
Men efter att ha bott där ett år gav jag upp. Jag blev inte längre bjuden till nästan några av de jag räknat som nära vänner. Mina närmaste grannar fanns kvar, mina egna nära vänner likaså. Annars var det tyst och det var bara exmannen som blev bjuden. Jag insåg att det inte bara var mannen jag måste skilja mig från utan grannskapet också.
Så vi flyttade in till stan och jag byggde det nya liv jag har idag som är bra på många sätt med många varma vänliga vänner.
Om detta har jag bloggat och fått många bevis för hur jag inte är ensam att drabbas av detta, att  vänner försvinner i samband med skilsmässan, att man inte blir bjuden på fester där man förut var självskriven.
Jag bloggade om det för några år sedan för att jag tyckte det var en viktig insikt och erfarenhet att förmedla. Tidskriften Må bra läste detta i höstas och bad mig berätta.
Efter lite tvekan sa jag ja, jag tycker det är viktigt för andra att veta att de inte är ensamma. Och även viktigt för andra att inse hur svårt det är att inte bara skiljas utan även uppleva att vänner vänder en ryggen.
Idag ligger den svåra perioden bakom mig.  Jag har ett liv och vänner jag trivs med. Just därför är det också viktigt att berätta hur det kan vara. Både för den som är mitt i en plågsam skilsmässa och inte ser något ljus. Och för vänner som verkar tro att skilsmässa smittar,  att en ensam kvinna är en hotfull gäst ... eller vad nu orsaken är.

Han slådde, gådde och fådde ... barns alldeles underbara språklogik

Skolans svarta tavla intill anslagstavla med gamla bilder. M i tvåårsåldern med mig t ex

Jag vet inte om ni följer Språkpoliserna på Facebook? Ibland överpetiga kommentarer, ibland väldigt roliga diskussioner om språkliga frågor. Jag hade en liten tråd häromveckan.
M, som nu är fem, pratar väldigt bra och har ett överdådigt ordförråd.
Plötsligt börjar han säga: gådde, fådde, slådde i stället för gick, fick, slog. Jag blir så fascinerad av att hans språkhjärna hittar de logiska böjningarna. Klart slå slådde, gå gådde, få fådde och så vidare är så mycket mer logiska former. Så lustigt att han plockar upp och använder det. Någon i tråden skrev att det är typiskt för just den åldern att plocka upp logiken i språket och använda den. Visst är det alldeles underbart och fascinerande?
Om jag rättar honom?
Nä det behövs verkligen inte. En vacker dag har han hittat de "rätta" formerna igen. Vi pratar mycket om ord när vi läser till exempel. Och vi är båda lärare i en påhittad skola med många skolbarn som vi undervisar. Han har skolbarnen i sitt huvud, säger han. Vi har en tavla där vi skriver upp deras läxor och vi läser högt för dem tillsammans. Det står till och med på min ytterdörr. Evas och M:s skola.

När det gäller barn är min princip att leka med språket, läsa mycket, skriva mycket, ha kul med orden och bokstäverna i stället för att komma med petiga påpekanden. Bättre att han leker sig fram till det som är korrekt så småningom. De gör han. Just nu är det femåringslogiken som gäller. Snart är det något annat och jag njuter hur han leker sig fram.

Ett sista sommarryck blev det ändå

Sol i augusti, det utlovade jag och det blev det. Och då kändes det verkligen långt ner i tårna: Det är så här sommaren ska vara. Man ska inte behöva dra in sina dynor för att man vet att det kommer regn. Allt ska ligga ute, allt är torrt till frukost. Frukost som man äter under parasoll för att skydda sig från den heta solen.
Man känner livet i sig, vill att något ska hända. Vi stirrade granskande på huset kallat Kapellet och tänkte Äh vad sjutton, inte hinner småbarnsföräldrarna måla det i år.
Vi satte igång. Borstade och målade. Men ovanför dörren var det stopp. De vilda aggressiva bålgetingarna har sitt bo under taknocken och vi vågar inte utmana dem. Så resten av väggen målas efter getingarnas förhoppningsvis snara död.
De har redan stuckit två personer. En via oprovocerad störtdykning under hennes glasögon och sedan .... gadden i den tunna huden kring ögat.
Usch, och Anticimex säger bara att de är fridlysta och att vi ska vara GLADA att vi har dem och SNÄLLA mot dem. Vi är riktigt förbannade på dem och rädda också.

Energirycket fortsatte, i regnet och hopplösheten har stentrappan exmaken med flera byggde växt igen. Vi frilade den, den lilla kullen intill också som E2 och jag skapat och F gjorde en fantastisk stenrad av på tomten upphittade stenar! Tjusigt eller hur.

Några lyckliga människor är kvar. Själv har jag Evadagis i veckan för M och E och det blir så trevligt.
Men snart snart är jag ute på ön igen.

Jag funderar på vad som är min längtan

Verandan i väntan på fest

Hela veckan var fylld av besök och fester. Men så måste jag bryta upp, ge mig till stan. Lämna ön för några dagar. Viken kontrast. Min tomma lägenhet jämfört med huset med människor överallt. Jämfört med festen med 36 glada grannar på vår veranda. Det är så tyst här hemma att jag måste sätta på radion för att höra röster och gå en promenad till bryggan vid kanalen för att köpa en glass.

Kort gästspel. Jag vänder tillbaka till ön. Ett tag till, några dagar till. Fram och tillbakaliv. Innan hösten slår till och de små husen stängs.

Igår gick jag genom stan för att handla lite. Jag kände en sådan förväntan i luften. Kanske hos alla unga glittrande människor så fyllda av liv och förväntan. Jag kände att lite av glittret på mig och gnistan i mig suddas bort och försvinner och jag funderar på vad som är min längtan. Och blir lite sorgsen.

Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag

På väg tvärs över ön till Annica

Så lite som jag skrivit tror ni väl att jag bara ligger i hammocken och gungar, läser Fallada (Har just läst ut Pinnebergs, fantastisk roman!) och dricker kaffe.
Jag gör inte det. Så vad gör jag? En del målande, ganska mycket fikande, ganska mycket matlagning trots att jag inte gör så mycket med det heller. Men min lille bästis Milton har varit här hela helgen och då flyger tiden! Vi läser Bullerbyn på kvällen. Och Nils Karlsson Pyssling.
F. har tillverkat en koja åt honom, det vill säga F. sa att det skulle bli en koja men det är ett så sött minihus som idag målades falurött.
Jag har hittat på ett nytt recept på muffins, det bakade jag idag när vi gick tvärs över ön på te och sconesparty hos Annica Wennström. Min skrivkompis på samma lilla ö. Det är ingen slump förstås utan ett väldigt medvetet val.
Ja så rullar livet på. Det känns ibland som en enda lång dag. Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag. Det är väl detta som är sommar?

Minihus under byggnad