 |
| Senaste numret av Må bra |
Det finns svåra perioder i livet. Jag hade en sådan för cirka tio år sedan. Insikten att min man ännu en gång gått bakom min rygg, att alla löften var tomma och utan innehåll och att jag var så lurad nästan knäckte mig. Men denna gång bestämde jag mig för att själv ta kontrollen över mitt liv. Jag skiljde mig. Våra barn var ganska stora då. Så jag och den yngsta bodde kvar. Omställningen var smärtsam, insikten om sveket gjorde så ont. Men jag tänkte att det var bra att bo kvar i min trygga miljö där jag hade vänner. Trodde jag,
Men efter att ha bott där ett år gav jag upp. Jag blev inte längre bjuden till nästan några av de jag räknat som nära vänner. Mina närmaste grannar fanns kvar, mina egna nära vänner likaså. Annars var det tyst och det var bara exmannen som blev bjuden. Jag insåg att det inte bara var mannen jag måste skilja mig från utan grannskapet också.
Så vi flyttade in till stan och jag byggde det nya liv jag har idag som är bra på många sätt med många varma vänliga vänner.
Om detta har jag bloggat och fått många bevis för hur jag inte är ensam att drabbas av detta, att vänner försvinner i samband med skilsmässan, att man inte blir bjuden på fester där man förut var självskriven.
Jag bloggade om det för några år sedan för att jag tyckte det var en viktig insikt och erfarenhet att förmedla. Tidskriften Må bra läste detta i höstas och bad mig berätta.
Efter lite tvekan sa jag ja, jag tycker det är viktigt för andra att veta att de inte är ensamma. Och även viktigt för andra att inse hur svårt det är att inte bara skiljas utan även uppleva att vänner vänder en ryggen.
Idag ligger den svåra perioden bakom mig. Jag har ett liv och vänner jag trivs med. Just därför är det också viktigt att berätta hur det kan vara. Både för den som är mitt i en plågsam skilsmässa och inte ser något ljus. Och för vänner som verkar tro att skilsmässa smittar, att en ensam kvinna är en hotfull gäst ... eller vad nu orsaken är.
Ja vad bra att du skriver om detta!
SvaraRaderaNär jag bjöd hem ett par amerikanska vänner som hade skilt sig (jag ville verkligen inte tappa bort någon av dem) undrade de, var och en för sig, om det verkligen gick för sig. "Du är så otroligt europeisk!" sa de. Men det är jag nog inte. Det vanligaste – även i Europa – är troligen det du skildrar och det är så trist att personer försvinner ur ens liv. En skilsmässa är jobbig nog, men om det också innebär uppbrott från dem man trodde var ens vänner blir det lite extra tungt.
Jag hade hört om fenomenet förstås, Karin, att man blir övergiven av vänner. Men som så många andra jag pratat med tänkte jag: Det händer aldrig mig. Men tyvärr så blev det så. Det första året kunde jag inte ens ta in det, ville inte se. Mådde väl så dåligt. Men det blev väldigt tydligt att jag inte fick finnas för många jag trodde var våra närmaste vänner. Men som tur är har jag också fina trofasta stöttande vänner som fanns till för mig. Som du.
SvaraRaderaKära Eva, det du berättar verkar vara mer regel än undantag. Jag tror den ensamma kvinnan upplevs mer som ett hot när det gäller inbjudningar, eftersom det oftast är kvinnan som bjuder in, än den ensamma mannen. När Christer skilde sig var han inbjuden hela tiden och kvinnorna i parförhållandena hjälpte honom på alla sätt. Och det har jag upplevt med andra par också. Kvinnan blir lämnad utanför och får klara sig själv. För mig blev det lite annorlunda eftersom min dåvarande man helt försvann ur bilden p g a missbruk och vi de sista åren inte hade så många gemensamma vänner.
SvaraRaderaAtt bli sviken inte bara av den man älskar utan också av vänner är fruktansvärt, men det är också då som ens riktiga vänner visar sig, de som stöder och finns där.
Tack Margareta för stöd och kloka ord. Så viktigt det är att dela erfarenheter! Tänk att man ska upplevas som ett hot när man är som mest olycklig och liten som en ärta i sina egna ögon! Tack och lov fanns ett nät av riktiga vänner och familj. Men alla de andra som fortsatte att bjuda in exmannen och hans nya och svek mig - de bar sig riktigt illa åt. Jag får så många vittnesmål om att jag inte är ensam om att uppleva detta.
SvaraRaderaSamma upplevelse hade jag också när jag skilde mig från min första man.
SvaraRaderaVänner försvann, bara några fanns kvar av alla vi hade haft tillsammans. På något märkligt sätt så tog de parti, för eller emot, även om de inte hade det minsta med orsaken till skilsmässan att göra.
Min exmake var också ett otroligt stycke ;) och till slut så går det inte, man orkar inte tänka att med kärlek föds kärlek. Till slut föraktade jag mig själv istället. Det fanns bara ett att göra, även om vägen dit var lång. Sedan kändes det bara skönt, befriat men märkligt när vännerna försvann och man aldrig blev medbjuden på gemensamma fester längre. En otrevlig sida av det hela var att några av de gifta männen i vänkretsen gjorde närmanden...och trodde att jag skulle gå med på att ha en affär med dem bakom ryggen på deras fruar, när jag var fri. Ack ja.
Jag jobbar på Eyeworks TV-produktionsbolag och vi jobbar just nu med ett helt nytt program. Jag tror att du skulle kunna vara värdefull i min research och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig: maila mig gärna så berättar jag mer: ann-sofie.andersson@eyeworks.se
SvaraRaderaNär jag var på Coop, köpte jag senaste Må Bra och läste sen artikeln sittande i en stol ute i trädgården. En sympativäckande artikel utan några överord. Intressant det där med omgivningens beteende.
SvaraRaderaMåste köpa den tidningen. Jag har själv inte den erfarenheten men har vänner som varit i samma situation. Det är så märkligt att det fortfarande finns dessa mönster. Mannen bjuds in men inte kvinnan, även om det är mannen som är orsak till skilsmässan p g a sina snedsprång. Vilket hån för kvinnan. Det måste ha varit fruktansvärt smärtsamt för dig. Jättebra att ämnet lyfts fram!
SvaraRaderaÅh Karin på Pettas, tänk att vi delar en så svår upplevelse och tänk att du upplevt något så likartat som jag. Jag undrar om du någonsin fått någon förklaring eller ursäkt från vännerna som svek? Har de ens förstått vad de gjorde, undrar jag. Såg de sårbarheten, sorgen? Kram!!!
SvaraRaderaTack Enn, för att du läste artikeln och för den väckte din sympati!
SvaraRaderaEva, det var bedövande smärtsamt. Precis som Pettas skriver i sitt inlägg så var jag också fylld av självförakt för att jag inte klarat av att lämna någon som oavbrutet svek mig. När jag så tog steget hoppades jag på stöd. Åtminstone på att inte vara den som blev utesluten. Men det blev jag. Tur ändå att jag hade egna nära kära vänner som öppnade famnen för mig.
SvaraRaderaTack och lov för fina vänner!
SvaraRaderaJa, jösses vad bra att du tar upp frågan. En vän vars man blev sjuk och av den anledningen försvann från familjen och en annan som blivit änka har upplevt samma sak. blir inte bjudna, människor drar sig undan och så att andra män tafsar/ kommer med skamliga förslag. Otroligt märkligt eftentligen, som om man förändrades för att man blev singel... Modigt att prata om det med ensamhet också, det att man kommer ur sitt sammanshang och att det inte alltid är lätt att ta sig in i nya. Skönt att kristiden är över. :-) Kram
SvaraRaderaFint berättat mamma! Och viktigt att synliggöra ett så utbrett problem...
SvaraRaderaEllen
Tack Ellen, när jag vågar berätta så får jag höra så många liknande berättelser - hoppas det skapar eftertanke!
SvaraRaderaTack fina Jenny! Det tog några år för mig att komma tillbaka, jag var väldigt ledsen. Ändå hade jag min barn omkring mig som ett kärleksfullt skydd. men visst är det otroligt märkligt att det ska vara så hotfullt att bjuda singelkvinnor på fester?
SvaraRadera