Ja jag har rensat. Sålt garderober på blocket. Packat ihop saker att skänka bort. Det är en lättnad att tömma, men det jag känner är också ångest. Samtidigt som jag brottas med mitt överflöd har människor ett liv utan någonting.
Jag ser bilderna, jag läser skildringarna och bestämmer mig för att det är inte maktlöshet jag ska känna.
Det enda jag kan göra är ju att samla ihop det jag har, mitt överflöd, och skänka till dem som bättre behöver det. Små barn som vandrar på vägarna med sina föräldrar, familjer som riskerar sina liv i usla båtar, bort från ett fruktansvärt krig, oändlig fattigdom, som inte blir mottagna någonstans.
Vi är människor, precis som ni, ropar en förtvivlad man mot mig i teverutan.
Ja det är så fruktansvärt orättvist, så grymt, så faktiskt ofattbart med den ström av förtvivlade människor som lämnar sina hem utan att få någonting med sig. Annat än kanske ett hopp om ett liv, någon annanstans, i ett land med fred och välstånd. Som vårt land.
Jag vill skänka pengar, jag vill ge vad jag kan. Jag upprörs.
Plötsligt skriver en granne på vår hemsida i bostadsrättsföreningen: Vi kan väl upplåta gästlägenheten till en flyktingfamilj. Och gensvaret är stort. Så skönt att se. Vi som bor här, vi som slänger så mycket i våra soprum. Nog kan vi ta mer ansvar. Nog har vi alla råd att hjälpa till.
Det lilla man kan göra det ska man göra.
Jag orkar inte tänka på föraktet hos människor som inte känner medkänsla, som tycker att de här människorna kan väl stanna där de hör hemma. Alltså, jag vill inte öppna mitt sinne för hat, inte för förakt heller. Men jag känner vrede när jag läser vad SD-människor uttrycker.
Men det är inte vrede utan medkänsla och hopp jag vill fokusera på
Men det är inte den vreden jag ska fokusera på, det är medkänslan, känslan att jag och alla andra medkännande människor med hjärta kan göra vad vi kan göra, varje insats är viktig. Och vi ska lyckas.
Tänk om det var du ...
Tänk om det var du som vandrade, fattig utan ägodelar, med dina barn, bort från allt du älskat, sökande efter en ny framtid.
Det lilla man kan göra är ett steg i rätt riktning.
SvaraRaderaVi är många som vill hjälpa just nu och som hjälper så gott vi kan.
De som tänker i andra banor är det egentligen väldigt synd om...arma själar som saknar empati. Tillika tänker jag skitstövlar...
Men som du skriver, de är inte värda att tänkas på, att ge energi. Den behövs för dem som är på flykt.
Precis så här är det Eva. Vi är många som upprörs, som vill hjälpa till. Ge av det lilla vi har, och dela med dem som inget har. Vi är många som tycker så, de som tycker annat är faktiskt inte så många. Det är inte den lilla gruppen som saknar empati och medmänsklighet som ska synas.
SvaraRaderaPrecis så: Det lilla man kan göra ska man göra!
SvaraRaderaMan kan bara göra det. Och det hjälper inte att skämmas för att man har det så bra. Man kan göra det lilla man kan för att göra det lite bättre för någon annan. Och det känns ju som om det börjar lossa lite nu, tack och lov!
Mitt i all ledsenhet och vrede över hur orättvist livet är kan jag just nu känna ett hopp. Så många som öppnar sina hjärtan och visar medkänsla. Må det fortsätta så.
SvaraRaderaSå sant Karin på Pettas, de arma skitstövlarna skickar vi till historiens sophög. Vår energi ska användas till att tänka gott, göra gott, allt efter förmåga. Men med kärlek som ledstjärna, inte förakt och hat.
SvaraRaderaMonika, så fint du skriver, jag känner att vi bärs fram av en våg av motstånd och kärlek.
SvaraRaderaKarin, det lossnar. Och att ge av det man kan, göra det svåra lite bättre för några, det är i alla fall steg på rätt väg.
SvaraRaderaJa Eva, må det fortsätta så. Med bidrag från alla människor vars hjärta fylls av medkänsla och sorg. Om vi är många som hjälper ... då kan något hända. Och jag tror vi är många.
SvaraRaderaDet är det som känns så bra just nu, att vi är många.
SvaraRaderafint skrivet!!
SvaraRaderale boeuf
Det finns inte så mycket jag kan tillägga till det fina du skriver Eva och till alla som svarat dig. Jag känner precis som ni alla att med medkänsla och kärlek kan vi övervinna hat och missunnsamhet och göra det vi kan efter vår förmåga. För vi är i majoritet, det är viktigt att komma ihåg.
SvaraRaderaTack för det viktiga inlägget! Det känns hoppfullt att goda krafter som solidaritet nu mobiliseras och manifesteras. Vanmakten har ersatts av engagemang. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket och sporra varandra.
SvaraRaderaGunilla
Eva, visst är det fint med all denna vilja och kärlek vi ser nu
SvaraRaderaTack le boeuf!
SvaraRaderaVisst är det fint Margareta att så många nu stiger fram, med kärlek och omtanke och i handling visar att det är solidaritet vi vill ha!
SvaraRaderaTack Gunilla, jag hoppas vi ser en avgörande förändring nu. Som du så fint säger: inte vanmakt utan engagemang.
SvaraRadera